ÅSIKT

Vilse i spat

Foto: Yasuragi
Tvagning på spa-hotellet Yasuragi vid Hassel­udden i Stockholmsförorten Nacka.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jack Hildén besöker ett hälsotempel i Nacka och ser industriell jakt på inre harmoni

ESSÄ. Min tjej sa, jag tolkade det som hälften allvar och hälften ironi, att hon längtade efter en ”spa-upplevelse”. I ungefär samma kombination av känslolägen bokade jag just en sådan i julklapp.

Google föreslog Yasuragi. Det kostade över 4 000 spänn, men jag hade nyss fått lön och dessutom hade spa-tanken marinerats och blivit en genuint bra idé. Det var precis vad vi behövde! Det var kul, det var annorlunda, eventuellt romantiskt.

Vi sätter oss i bilen en kall lördag när snön har fallit i flera dagar. Yasuragi är en anläggning med spa och konferenser, ett stort betongbygge från 70-talet med japansk estetik, vid Hasseludden i Nacka.

Jack Hildén i yukata.

Trots att jag inte kan något om spaer (spas?), så finns deras namn någonstans i bakhuvudet. De svartvita morgonrockarna med japanska tecken, är inristade där med. Morgonrockarna som man, efter en lång incheckningskö, blir tilldelade och inte ska ta av sig. Man får till och med ta med sig dem hem, så att vi vandrande reklampelare kan fortsätta sprida budskapet.

Så generöst. ”Here’s where I win all my money back”, som Joey säger i Vänner, när han förlorat alla pengar i Las Vegas och står inför hotellets buffé.

Vi går ner i korridorerna, som liknar sjukhuskulvertar, till rummet. Paret som har gått bakom ska tydligen bo i rummet intill. Vi kliver in samtidigt. Lyhördheten får det att kännas som ett gemensamt rum. Jag hör vad de pratar om och slår på teven. Redan har intimiteten börjat bli något klistrigt.

Vi byter om till rockarna. Eller förlåt Yasuragi, yukata heter det.

Det finns några aktiviteter som ingår i priset, en av dem är yoga och börjar snart. I gymnastiksalen, eller förlåt, dojon, plockar folk lydigt fram mattor. En medel-ålders kvinna kommer in. Hon sätter i gång musik och ber oss tänka på andningen.

Kommer den genom näsan eller munnen? Hur ska du placera händerna för att andningen ska kännas optimal?

Den mässande rösten fortsätter instruera, och jag hör: ”Känn hur mina händer långsamt sträcker sig ner i dina fickor och plockar upp seeedel efter seeedel”.

Dagens Nyheter har en pågående serie som analyserar ett av vårt lands största folkhälsoproblem – stress och psykisk ohälsa. Docenten Alexander Perski arbetar på Stressmottagningen i Solna. Han påpekar i DN att stressade människor ofta har problem med just andningen. En nästan konstant hyperventilering.

Det märks att spa-verksamheterna vet var de har sin marknad. På hemsidorna beskrivs många aktiviteter som bra mot stress. Det är svårt att få ihop med de industriella metoder som används för att uppnå total harmoni.

Besökarna på Yasuragi vill pressa in så många zen-meditationer som möjligt innan fyra-rättersmiddagen, vars tidpunkt bestäms redan vid bokningen. Jag och min flickvän går med flapprande steg i tofflorna, genom korridorerna. Andra par passerar oavbrutet. Och värre än det – alla är i min ålder! Jag vänder ner blicken när de går förbi.

En låt har fastnat i huvudet. Malvina Reynolds sjunger:

And the people in the houses / All went to the university / Where they were put in boxes / And they came out all the same.”

Det finns en intressant kontrast med den här generationen. Alla vittnar om hur svårt det är att få jobb och bostad. Många mår dåligt, som följd av det ovanstående plus krav på hur man ska vara, bete sig, framstå.

DN lyfter fram att den psykiska ohälsan, och uppmärksamheten kring den, växte lavinartat runt slutet av 90-talet. De tunga psykiska sjukdomarna ligger på en jämn nivå, men den lätta psykiatrin har ökat kraftigt. Ekonomiska kriser, höjda krav och en mer omfattande ensamhet.

Foto: Yasuragi
”Vi dricker ölen, lyssnar på båtarnas djupa signaler när de glider genom Saltsjön. Ett ben snuddar mitt under vattnet. Sen är det slut”, skriver Jack Hildén om sitt möte med den japanska spa-kulturen vid Hasseludden.

Sverige har absorberat den individualiserade livsstilen som en disktrasa, och väldigt få har en högre makt att vända sig till när skiten träffar fläkten.

Du lyckas ensam, du misslyckas ensam.

”I början av 00-talet hade var och varannan kvinna i bekantskapskretsen drabbats av stressrelaterade sjukdomar”, skriver Catia Hultquist i en relaterad DN-krönika.

Början av 00-talet är länge sen när det gäller stigmat kring psykisk ohälsa. Nu känner alla någon eller några som är drabbade. Min generation vet riskerna.

För att tillhöra en så utsatt grupp borde det vara anmärkningsvärt att åka på spa för fyratusen spänn. Det verkar som att insatserna höjs både för krav och belöning.

Skulle mina 26-åriga föräldrar ha åkt hit? Inte en chans. Till att börja med hade de redan barn.

Men vad tusan, bo i tält utanför universitetet, bränn ut till Hasseludden ett dygn, ta en kurs i mindfullness. Fortsätt sedan på den utstakade banan.

ia Instagram ser jag att en bekant är här samtidigt. På bilden sitter han tillsammans med flickvän i en bastu, med ansiktsmask.

Besökarna rekommenderas för övrigt att ha telefonerna avstängda.

Den lätta psykiatrin blev dominerande ungefär samtidigt som arbetsmarknaden var alltmer fokuserad på tjänste- och informationsbaserade jobb. Förslitningsskador i axlar och rygg tunnades ut, och ersattes med annat.

Plötsligt upptäcker jag den bekanta på riktigt. Han och tjejen tittar varandra djupt in i ögonen medan de ligger i det japanska utomhusbadet. Kvällen börjar bli sen, vi köper två ölburkar för hundra kronor var och sjunker ner i samma bassänger.

Det sticker i fötterna när isen på marken byts mot det varma vattnet. Från vattenytan stiger ångan och lindar in omgivningen i ett vitt dis.

De andra silhuetterna som liksom verkar sitta ihop med varandra, går bara att ana. De håller fast vid i sin respektive som att ett släppt tag kunde betyda att man lyfter från marken.

Ett par längst ut i hörnet kysser varandra länge, de verkar bara vara några små manövrar från samlag. Jag har, tack och lov, aldrig behövt ifrågasätta min sexuella läggning. Inte heller det faktum att jag trivs bra i relationer.

I en fin text om självvald ensamhet tyckte jag att Jenny Högström (Aftonbladet Kultur 24 dec) var väl sträng när hon skrev att hon börjat ”utveckla en fobi mot heterosexuella par som för all del är befogad”.

Klumpa inte ihop min relation med andras, tänkte jag. Men efter ett dygn på spa känner jag stort behov av att åka på rejv-festival i Dortmund.

Två och två, i samma svartvita mundering, går vi som kloner.

And the boys go into buisness / And marry and raise a family / In boxes made of ticky tacky / And they all look just the same.”

Nåde den stackars ensamma sate som skulle våga sig på att boka lite kvalitetstid i tvåsamhetens Mecka. Hen är väl förpassad till valfri bardisk i stället.

Vi dricker ölen, lyssnar på båtarnas djupa signaler när de glider genom Saltsjön. Ett ben snuddar mitt under vattnet. Sen är det slut. Folk lomar ner till parkeringen och allt ska börja om igen. Jag och min tjej följer efter. Vi har inte ens orkat ligga.