Lugn kommer inte att lämna oss i ro

I ”Mellan förtvivlan och förtvivlans mod” framkommer vilken skarp läsare Kristina Lugn var

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kristina Lugn avled förra året, 71 år gammal. Hon valdes in i Svenska Akademien 2006 och satt på stol nummer 14.
Foto: Jessica Gow
Kristina Lugn avled förra året, 71 år gammal. Hon valdes in i Svenska Akademien 2006 och satt på stol nummer 14.

KULTUR

Sorgen kan inte konkurrensutsättas. Den är vars och ens och tål inga jämförelser. Kristina Lugns humor växlade mellan det dråpliga och det lakoniska, men alltid med under- eller övertoner av svärta – ett slags klarhet inför livets villkor, om man så vill.

Jag kände inte Kristina Lugn, men hade under några år lite att göra med henne och kan därför, från marginalen, vittna om att allt som de som kände henne berättar stämmer. Att samtala med henne var något av en improviserad fest, tryfferad med smällkarameller: anekdoter, historier om andras och inte minst egna dråpligheter.

Sorgen tar ännu inte slut. I Per Wästbergs Utsikt från stol 12 (Svenska Akademien, distr. Norstedts), där han tecknar sina föregångares (och sitt eget) liv och verk i Svenska Akademien, ges Kristina Lugn stort och kärleksfullt utrymme. Få kan som Wästberg låta en människas liv och text förklara varandra så övertygande. Och i Svenska Dagbladet minns Horace Engdahl Kristina Lugns bokstavligen avväpnande replikföring.

Därtill har Peter Englund i Mellan förtvivlan och förtvivlans mod valt ut några texter av Lugn: tal över Lars Gyllensten (inträdestalet), Jon Fosse, Karl Vennberg, Kjell Askildsen, ur minnesteckning över Allan Edwall, samt tre (alltför korta) stycken betitlade Ur en kommande memoar. Enligt Englunds förord uppmanade han henne att skriva sina memoarer, men skrivkrampen omintetgjorde den ambitionen eller viljan.

Lugns karakteristiska, släpiga röst (som är svår att tänka bort vid läsningen), anförs ofta. Lika gärna kan den beskrivas som eftertänksam. De drastiska sammansättningarna i rader som ”Livet är sannerligen ett problemområde”, där ett existentiellt villkor beskrivs med en byråkratisk klyscha, får en kort cesur av häpnad före ”problemområde”. Lugns eftertänksamma ordval tvingar läsaren att först dra på munnen, men strax att – även hon – tänka efter – bli eftertänksam.

Talen över författarkollegor visar med all önskvärd tydlighet vilken skarp läsare Lugn var. Några bilder som antyder hennes litteratursyn är återkommande, som den där känslan och tanken ska förenas som ett par knäppta händer. En text ska kännas, lika mycket som den ska väcka tankar, en karakteristik som passar Lugns egen poesi och dramatik som hand i handske.

Lugn lämnar oss inte i ro, hennes pjäser kommer spelas, dikterna läsas. Horatius antika utile dulci-ideal, att förena nytta med nöje, finns också i Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, en bok så mycket större än dess ödmjuka format.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.