ÅSIKT

På spaning efter GW

Malin Krutmeijer om ett trevande försök att fånga fenomenet bakom den folkkäre kriminologen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Magnus Wennman
Det är fortfarande Leif GW Persson som har de mest träffsäkra formuleringarna om sig själv, skriver Malin Krutmeijer.
KULTUR

Han är definitionen av fest, skriver den unga bloggaren Nicole Blomgren om Leif GW Persson. Och det är han ju på många sätt: välformulerad, slagfärdig och till synes helt okonstlad. Dessutom pratar han med auktoritet om saker som kittlar både empati- och sensationsnerverna, nämligen brottsfall.

Detta sista är antagligen en stark anledning till att Leif GW Persson har blivit så folkkär och känd. Kriminaljournalistik är en populär genre, och ända sedan han började sin bana som kriminolog har Leif GW Persson generöst delat med sig av tips, fakta och mer eller mindre vidlyftiga hypoteser. Han blev snabbt reportrarnas och allmänhetens favoritexpert.

Om bland annat detta skriver Lars Ragnar Forssberg när han försöker förklara ”fenomenet GW”, som titeln på hans bok lyder. Idén är att strö lite kritiskt salt över den solida, söta pudding som GW sägs ha blivit med hela svenska folket.

Boken inleds storstilat med Erik Lindegrens dikt Ikaros och Nationalencyklopedins definition av omnipotens, och avslutas med citatet om att GW är en fest. Däremellan misslyckas Forssberg både med att visa att GW på något sätt skulle ha bränt sina vingar på sin färd mot solen, och att han skulle vara patologiskt självöverskattande. Att han festat mycket står däremot klart, det har han ju själv berättat om i både tv-program och sin självbiografi Gustavs grabb.

"Stora machoboken" från 1991, tillsammans med Jan Guillou och Pär Lorentzon.

En av Forssbergs tankar är att GW ska ha förstått att bygga sitt varumärke. Det kan man väl föreställa sig, men att mumlandet, fetman, klädseln och prillan – det Forssberg kallar GW:s persona – skulle vara en medveten medial strategi förblir också det obekräftat.

Forssberg har inte pratat med Leif GW Persson själv, och säger sig ha haft svårt att få hans vänner att ställa upp på samtal. Mycket riktigt lutar han sig tungt på andras intervjuer, de två biografiska tv-program som gjorts, och inte minst på GW:s egen självbiografi.

Detta tryfferar Forssberg med mängder av meningslösa, svepande utsagor som att ”många har bestämda uppfattningar om vem GW faktiskt är” och att GW ”saknar motstycke i vår offentlighet”. En del påståenden är mer uppseendeväckande, som att ”det finns relativt få elaka och onda kvinnor i litteraturen”.

Forssberg hänger sig också åt långa, ganska lösryckta beskrivningar av GW:s favorit Ture Sventon – ett äventyr återberättas över hela tre sidor – och tv-program där han medverkat. Han får mig till exempel att minnas Grabbarna på Fagerhult, där GW, Jan Guillou och Pär Lorentzon ägnade sig åt jakt, matlagning och karlaktiga samtal i en stuga i skogen. Programmet, som gick i fyra avsnitt hösten 1990, var för vissa ”provocerande i sin manlighet”, skriver Forssberg.

No shit. Själv såg jag det som ett lömskt låtsasironiskt, identitetspolitiskt utspel från män i min föräldrageneration, i reaktion på en feministisk våg som för mig verkligen var befriande och viktig.

Programmet genererade även böcker med odödliga titlar som Stora machoboken och Grabbarnas kokbok. I den sistnämnda skriver GW några ”minor classics”, enligt Forssberg. Som exempel ger han receptet på en smörgås för ”riktiga karlar” bestående av sötlimpa med extrasaltat smör och rå falukorv. Harmlöst, men vilket larv såhär i backspegeln.

Foto: Foto: Ordfront
Lars Ragnar Forssberg, författare.

Forssberg hade kunnat använda programmet och böckerna i dess efterföljd för att placera GW i ett politiskt och medialt sammanhang, men det gör han inte. Inte på allvar.

Överhuvudtaget missar han flera chanser till fördjupning och analys. Hans långa genomgångar av GW:s kriminalromaner är skrivna med schvung, men beskrivande snarare än analytiska.

Foto: Foto: Andreas Apell
Leif GW Persson med Camilla Kvartoft i ”Veckans brott”.

Han hittar också exempel på att GW, bland annat i det populära tv-programmet Veckans brott, har höftat rejält i sina berättelser om brottsfall. Det är ju bestickande, men Forssberg gräver inte vidare.

Det är som att han inte vet vad han vill med boken, och bland all rörighet och utfyllnad förblir Leif GW Persson festen. Hans egna ord i citaten från självbiografin är mest pricksäkra. Det är dem man vill ha mer av, och det var nog inte riktigt meningen.

ARTIKELN HANDLAR OM