ÅSIKT

Nadir ler på dagen – och gråter på natten

ILLUSTRATION: ERICA JACOBSON
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bland killarna jag jobbar med, är det en som heter Nadir. Grabben är två huvuden längre än jag, och en av de vänligaste i huset. Han ler gärna, är en aning blyg. Nadir är idrottsman, tränar nästan varje dag: fotboll, lyfter skrot och så ­vidare. På kvällarna läser han svenska och matematik. De andra är inga plugghästar direkt, men den här killen hänger med näsan över böckerna.

Och på nätterna gråter han. Första gången fattade jag först inte vad som stod på. Det var som om nån hickade på andra sidan dörren. Jag dröjde med att gå in till honom. Till slut gjorde jag det ändå. Och han formligen skakade. Grät hysteriskt.

I dag rökte vi ihop. Egentligen får vi inte röka med killarna, men skitsamma. Och han berättade, genom att använda sig av de två dussin ord han kan på svenska, att han är väldigt ledsen. Att det är ett år sen han såg sin mamma. Att han förlorade sin pappa under båtfärden från Turkiet till Grekland. Minns ni hur vi alla såg de här båtarna med flyktingar på tv? I en av dem satt Nadir.

Livet är väldigt svårt, säger Nadir. Jag vet inte vad jag ska svara för att göra det lättare för honom. I hans by härskar talibanerna. De ville döda honom; varför fattade jag aldrig. Familjen bestämde sig tydligen för att det var bättre att fly än att invänta händelsernas gång hemma. Mamman och systrarna blev kvar, medan Nadir och pappan drog iväg. Och så blev han ensam, har ingen att ringa ens, mamman har ingen telefon. Vad som hände pappan vet han inte. En lång, leende 16-åring med dystert öde.

Han hade sin avslutningsfest här och bjöd in snubben från socialtjänsten, som chefar över honom. Snubben kom inte, det var väl inte arbetstid och han hade fullt upp med sitt eget. Och Nadir blev ledsen, åt ingenting, dansade inte. Sa att det var ledsamt. Ledsamt att den främmande farbrorn från socialtjänsten inte kom på hans fest. Hur lever man så, utan att ha nån att älska?

Jag sa till honom att, typ, kom till mig när som helst om du känner dig ledsen. Och han började genast kramas. Herregud, han är en halv meter längre än mig; jag duger inte alls till pappa åt honom, och så pratar vi halvt på teckenspråk eller på ett språk som ingen av oss riktigt behärskar. Jag stod som fastfrusen, visste inte vad jag skulle göra. Sträckte ut handen och klappade honom på huvudet. Och han fick tårar i ögonen igen.

Aleksej Sachnin

Översättning: Maria Zennström

Fotnot: Nadir heter egentligen något annat.

ARTIKELN HANDLAR OM