ÅSIKT

KalaBahliken i mediepolitiken

Jan Scherman om public service – och en kulturminister på farlig reträtt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MONTAGE
KUNG KUHNKE Kulturministern fäktar illa mot de privata medieföretagen, menar Jan Scherman och jämför den kraftlösa kulturpolitiken med Karl XII:s kamp mot turkarna vid Kalabaliken i Bender, 1713. (Originalteckningen från 1894).
KULTUR

DEBATT. Det mest slående med kulturminister Alice Bah Kuhnkes mediepolitik är att det inledande höga tonläget inte lett till så mycket mer än försenade utredningar, nya utredningar och ett flagrant undflyende från skarpa förslag.

Det senaste exemplet kom precis före midsommarhelgen då nya direktiv från kulturministern skickades till public service-kommittén. Det handlar om framtiden för SVT, SR och Utbildningsradion i en tid då medieföretagen pressas hårt. En tid då public service-bolag runt om i världen utsätts för alarmerande politiska ingrepp, oberoende nyhetsförmedling attackeras och enskilda journalister utsätts för hat och hot.

Men riktlinjerna för utredarna med förre TCO-ordföranden Sture Nordh i spetsen, är lika defensiva som om fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson beordrat alla spelare att lägga sig på försvaret – Håll tätt bakåt, men gör ingenting framåt!

Visserligen saknar var tredje kommun dagstidning, men här finns tydligen inget samhälleligt uppdrag

Översatt till public service-politik: Låt det vara som det är. 

Det sämsta och farligaste man kan göra i ett dramatiskt förändrat medielandskap.

Ska utredningen titta på hur man ska förstärka den lokala och regionala nyhetsförmedlingen när kommersiella medier sviker?

Nej.

Visserligen saknar var tredje kommun dagstidning, men här finns tydligen inget samhälleligt uppdrag trots marknadens tillkortakommanden. 

Tycker kulturministern att SVT tydligare ska fokusera på nyheter, samhällsjournalistik, kultur och minska utbudet av hårt kommersiella program? 

Nej, säger ministern med motiveringen att det finns en bred politisk uppslutning bakom dagens uppdrag och därmed ingen anledning till några större förändringar. Att SVT fått hård kritik för utmanande programsatsningar och jakt på tittare som vore man ett kommersiellt finansierat tv-bolag verkar inte bekomma Bah Kuhnke. 

Bör de tre olika bolagen (SVT, SR och UR) slås samman för att öka effektiviteten och få mer resurser till programsatsningar? 

Samma svar igen. Nej.

Går det att utläsa någon oro för att politiska krafter vill försvaga och kontrollera public service? 

Nej. 

Tvärtom slår kulturdepartementet fast att dagens modell med en överordnad ägarstiftelse och tre bolag med egna styrelser fungerar väl. Huruvida den står pall för om ett riksdagsparti plötsligt skulle vilja styra ännu hårdare ska inte ens utredas.


Foto: AP
Donald Trump vill strypa stödet till USA:s icke kommersiella radio- och tv-stationer.

Sveriges mäktigaste kulturpolitiker stoppar huvudet i sanden inför omvärlden. Strutsen ser inte Polens nya lag där regeringen har rätt att utse chefer i -public service. I Ungern finns liknande lagstiftning. I USA har Donald Trump föreslagit att ta bort hela det federala stödet på 445 miljoner dollar till paraplyorganisation CPB, som omfattar 1 500 icke kommersiella radio- och tv-stationer. Därmed hotas hela grunden för public service i USA.

I Turkiet har tidningar, radiokanaler och tv-stationer stängts ner på ackord och journalister satts i fängelse. Medieägare, politiker och andra makthavare verkar inte längre dra sig för att direkt och brutalt påverka publicistiken.

Det vore med förlov sagt naivt att tro att Sverige är vaccinerat mot den här typen av aktioner. Men uppenbarligen är strutsen också godtrogen.

Inte helt oväntat är de tre vd:arna för public service-bolagen nöjda med kulturministerns agerande. De har i vanlig ordning ägnat sig åt effektiv lobbying. Och Alice Bah Kuhnke har uppenbarligen agerat enligt devisen ”jag rör inte mina kompisar”. 

Däremot är flera ledamöter i kulturutskottet irriterade över att de fick alldeles för kort varsel och alldeles för kort tid på sig att försöka påverka de nya direktiven – enligt flera jag talat med har de inte heller lyckats. 

Det ska i rättvisans namn noteras att SVT enligt de nya direktiven ska få det lättare att sända sina program online och därmed finnas där den yngre publiken tittar på tv. Bra! Ett annat steg i rätt riktning är att SVT:s kommersiella samarbeten behöver analyseras och utformas så att oberoendet inte riskeras. Men riktigt dåligt är att kulturministern inte vill verka för att sponsringen i SVT stoppas.

Jag försöker förstå hur dessa viktiga direktiv kunde bli så defensiva.Försiktighetsprinciper kan aldrig leda till ett långsiktigt starkt och robust public service, som står pall mot internationella mediejättar som Facebook, Google, Youtube, Bonnier, Schibsted, MTG, SBS Discovery, CNN eller Hollywood studios. 

Kan tanken vara att försöka samla en bred politisk majoritet? Då gäller det att inte föreslå något som provocerar. 

Det största regeringspartiet har för övrigt ingen uppdaterad mediepolitik över huvud taget.

Men redan i frågan om hur public service ska finansieras gnisslar samförståndet betänkligt. Den frågan har utretts sedan slutet av förra året. Alliansen, SD och Miljöpartiet är för en skatt. Vänstern vill ha hushållsavgift. Socialdemokraterna har inte satt ner foten och tror fortfarande på en utvecklad licens för att täcka in tv-tittande på nya plattformar. 

Det största regeringspartiet har för övrigt ingen uppdaterad mediepolitik över huvud taget. Redan hösten förra året påbörjades arbetet med ett nytt handlingsprogram. När jag ringer upp riksdagsledamoten Gunilla Carlsson (s), som också är vice ordförande i kulturutskottet får jag veta att det finns ett utkast som skjutsats runt mellan partistyrelsen, verkställande utskottet och den programkommitté som skriver förslaget.

Det andra regeringspartiet hade inget mediepolitiskt program när det tilldelades kulturministerposten. Och det som nu står att läsa på hemsidan, författat av medie-politiske talespersonen Niclas Malmberg, kandiderar till förstaplatsen på floskeltoppen. Typ att objektiva nyheter som är tillgängliga för medborgarna är viktiga för demokratin.

Som om allt detta inte vore nog: den stora medieutredningen, som hade till uppgift att föreslå en ny form av presstöd rör sig framåt i snigelfart trots att kulturministern redan på presskonferensen i november i fjol strök under att det var extra bråttom. För att säkra ett högre tempo utsågs socialdemokraternas vice gruppledare i riksdagen, Berit Högman, till särskild emissarie med uppgift att föra samtal med Alliansen i syfte att hitta gemensamma lösningar.

Jag har också ringt och pratat med Berit Högman. Hur gick det med snabbheten?

– Det gick inte alls, svarar Berit Högman, som berättar att Alliansen inte var intresserade av några samtal och att hon därför avlämnat rapport till kulturministern med innehållet – mission impossible and will not be completed.

Det nya mediestödet som ska ersätta dagens presstöd och successivt utökas från dagens 567 till 732 miljoner år 2020 låter alltså vänta på sig. Det kan noteras att Konkurrensverket helt avvisar förslaget eftersom de anser att det gynnar redan starka mediekoncerner på bekostnad av nya och fristående. 

Övriga 17 förslag om public service från utredaren Anette Novak, har stekts. Novaks tanke om att starta ett helt nytt medie-företag, finansierat av allmänna medel, är också nedlagt.

Det enda som är helt säkert är att förslaget om ny finansieringsmodell för public service blir försenat. Nu är målet att utredningsarbetet ska vara klart först i november i år. Det nya uppdraget för -public service beräknas komma ännu senare. Det handlar om juni 2018. Dessutom ska en ännu en utredning tillsättas för att göra nödvändiga förändringar i Yttrandefrihetsgrundlagen.

Nästa år är det som bekant valår och det enda goda med förseningarna är att vi kanske äntligen får en valrörelse med kultur- och mediepolitik på dagordningen. Men det innebär också att besluten om den nya politiken lär dröja till efter valet och då med en ny regering – som kanske väljer att börja om från början.

Jag tänker osökt på Kalabaliken i Bender och Karl XII:s flykt till det Osmanska riket efter den svidande förlusten i Poltava. Attackerad av turkiska soldater slog kungen vilt omkring sig mot angriparna. Han överlevde men hans storhetstid var över. 

Alice Bah Kuhnke har iscensatt sin egen Kalabaliken i mediepolitiken. Hon fäktar ivrigt, men kraftlöst och planlöst. Och ministern är på reträtt. Synnerligen olyckligt då public service är hårt utsatt och de privata medieföretagen pressas av snabba strukturförändringar. 

Medierna ska stolt bära yttrandefrihetens grundvalar på sina axlar. Om dessa kroknar på grund av politisk tafatthet då sviktar också en omistlig del av vår demokrati.