ÅSIKT

Sanningen om Carver

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Raymond Carver – oretuscherad.
KULTUR

”Kritikerna i uppror när Raymond Carver återvänder från graven” är rubriken i The Independent, som berättar om hur Carvers änka Tess Gallagher nu, nitton år efter hans död, planerar att ge ut Carvers böcker i precis det skick han skrev dem.

Något att uppröras över?

Möjligen, eftersom den knappa stil som fick kritik och publik att älska Carvers böcker – t ex Genvägar (Short Cuts) och Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek – möjligen var förlagsredaktören Gordon Lishs verk.

När det gäller novellsamlingen Vad vi pratar om … ska Lish, enligt journalisten D T Max, ha strukit hälften – och fixat tio nya slut.

Det är hans jobb som bidragit till att skapa dirty realism och göra Carver till Carver, anser vissa kritiker.

Nej, Carver var bättre, mjukare och fylligare, när hans texter inte redigerades, anser andra.

… snart i nya versioner

Själv var Carver ofta förtvivlad över hanteringen. En gång skrev han till Lish: ”Jag tror att jag håller på att bli tokig ... om boken publiceras i den här redigerade formen kommer jag kanske aldrig att skriva något mer.”

När Carver, 50 år och döende, gav ut samlade noveller tog han bort mycket av Lishs ändringar, la tillbaka struken text.

Hans sista förläggare, Gary Fisketjon på Knopf, tycker det borde räcka: ”Jag skulle hellre gräva upp min vän Raymond ur graven. Jag begriper inte varför Tess ska göra så här.”

Änkan har nu skaffat en agent som ska sälja ”nya” Carver över hela världen. Förlaget Knopf har kontaktat advokat.

Dirty realism har fått en ny innebörd.