ÅSIKT

Ivar Lo, Nick Hornby och jag

KULTUR

Bodil Malmsten tackar

1 av 3 | Foto: Malin Arnesson
Bodil Malmsten får Ivar Los personliga pris vid ett seminarium på Brunnsviks folkhögskola.

I dag, torsdag, får

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bodil Malmsten

, tillsammans med Göran Palm, Ivar Los personliga pris vid ett seminarium om arbetarlitteratur på hundraårsjubilerande Brunnsviks folkhögskola.

Hon får det bland annat, som juryn skriver, för att hon "alltsedan debuten 1977 med ironisk lätthet och stilistisk briljans gestaltat en ovanligt påtaglig närvarokänsla, lika tydlig i 50-talets jämtska barndomsbygder som i tonåringens urbana förortsmiljöer".

Här är Bodil Malmstens tacktal.

1. Där jag var barn i en by i Norrlands inland och fjälltrakter läste alla Gårdfarihandlaren av Ivar Lo. 1

Jag var nio år när jag läste den första gången och nu läser jag den igen.

Det är samma bok, jag är samma person 2 men av boken minns jag ingenting. Utom lämmeltåget; det lämmeltåg och dess följder som Ivar Lo med sådan humor och självironi beskriver, ett lämmeltåg likt det som en gång drog genom vår by, lämlar lämlar lämlar. Något annat minns jag inte och inte att det var en så rolig bok.

Min humor som nioåring låg mer åt det roliga i att se ett ägg ploppa ut ur rumpan på en höna än åt Ivar Los stilistiska komik. I vilket fall läste jag så fort att jag bara hann uppfatta det tydligaste, det jag mest kände igen.

Jag hade just upptäckt hur orimligt mycket böcker jag måste hinna läsa innan puberteten slog till och allt blev förstört.

Den här gången läser jag noggrant och metodiskt, stryker under och för in på datorn.

Jag upptäcker att boken handlar om en man som är besatt av idén att bli författare och jag ställer mig samma fråga som alltid - hur kan någon vilja bli det?

Det är samma fråga som man ställer sig inför brottslingar - av alla som växt upp under usla förhållanden är det bara en bråkdel som mördar och stjäl.

Varför just han?

2. Stuff I"ve been reading är en bokspalt där den brittiske författaren Nick Hornby varje månad noterar vilka böcker, klassiker lika väl som nyutgivna, han fastnat för och varför. 3

Han skriver om vilken sorts läsare han är och han förmedlar - detta sönderkramade ord - lust.

Nick Hornby är en skarpsynt och passionerad läsare, men hur entusiastisk han än blir förlorar han aldrig sig själv, han vet varifrån han läser, vem han är.

3. Att läsa är som att öppna ryska dockor.

Du öppnar en docka och hittar en ny docka och inuti den ännu en och ännu en. Och innerst den minsta dockan, den som är solid, den som är kärnan till din identitet som läsare.

4. När kulturjournalisten Janet Malcolm i sin kritiska resa Reading Chekhov skriver att alla har sett Körsbärsträdgården (och Onkel Vanja 4) - den sortens sociala markeringar missar inte Nick Hornby:

"Det är kanske inte rätt tillfälle att fråga sig vad "alla" betyder här, ändå tar jag mig rätten att förundra mig över i vilken värld våra intellektuella lever - "alla" har inte sett en fotbollsmatch eller ett avsnitt av Seinfeld, än mindre en rysk artonhundratalspjäs."

5. Gårdfarihandlaren är en bok för Nick Hornby, det är bara det att den är på svenska.

Jag bestämmer mig för att översätta boken när jag råkar ut för en av de datakatastrofer som en modern författares liv består av - ett klick i fel ruta och programmet raderas från hårddisken.

Jag förbannar datasamhället.

6. Inte för att det var bättre förr, det var inte bättre förr, det var hemskt.

Att vara författare förr var ett suddande, klippande, klistrande, tejpande och ett hamrande på skrivmaskiner som numer bara så kallade kultförfattare har kvar.

Kopior bleknade, manuskript kom bort.

Tippex! Karbonpapper!

Bläckhorn, gåspennor, folk skrev i sand.

I klostren i det gamla Ryssland gjorde man bläck av järnskrot enligt följande recept:

Bark från ek eller ask samlas, kokas i kopparkärl till dess vattnet ångat bort. Saven fylls på och kokas på svag värme tills det tjocknar. Blandas med järnskrot kokat i ättika eller kålsoppa. Massan mals, silas och blandas med honung, öl eller rödvin, hälls upp i kärl för förvaring i mörker, där det får stå i fyrtio dagar under ständig omröring - annars blir det mögligt.

En skrivare i ett kloster i Ryssland på femtonhundratalet fick inte föra pennan om han inte själv hade tillverkat sitt bläck.

Det var självklart att det var en han.

Jag ser framför mig Montaigne vid sin pulpet i sitt torn, de egyptiska skrivarna med korslagda ben och papyrusrullar och Ivar Lo som spottar på en anilinpenna och skriver på en påse.

7. När jag var barn i Jämtland på femtiotalet hände det att det kom gårdfarihandlare till byn.

Inte på cykel som Ivar Lo-Johanssons, de kom i bilar av märket Opel Rekord och sålde sina trådrullar, tvålar, hakar och hyskor, hålfotsinlägg och långkalsonger.

Jag minns att min syster och jag fick broscher i plast föreställande terrierhundar.

Jag har i stort sett samma minnen som Ivar Lo.

Jag minns när tattarna kom i sina vagnar och slog läger vid bäcken och kom upp till byn och förtennade kopparkärl.

Varje försommar skurades storlagårn.

Alla familjer som hade kreatur där gjorde det tillsammans, ungarna också. Kättarna togs ut, såpvattnet ångande.

Min barndom kan beskrivas som en orgie i nostalgi, det kan inte Gårdfarihandlaren.

Ivar Lo har den grabbnäve grovsalt som krävs för att göra litteratur av det sötaktigt förflutna, den distans och känsla för fars som behövs för att skildra ungdomens förorättelser utan att falla i kränkningens fälla - att tycka synd om sig själv.

"Du ska inte gå omkring och känna dig kränkt av livet", skriver Strindberg.

Som om han inte visste att det är hanteringen av detta icke nedbrytningsbara ämne som avgör kvalitén hos den författare som är född kränkt.

8. En av många skillnader mellan mig och Ivar Lo är den att Ivar Lo-Johansson genom sitt författarskap sökte ära och namnkunnighet. Han ville skildra sin verklighet, sin klass; drivkraften, pressen kom nerifrån men själv ville han uppåt mot äran och erkännandet av sin samtid och eftervärld.

Medan jag skriver för att få det gjort. För att jag inte vet vad annat jag ska ta mig till.

Tror jag tills jag får Ivar Lo-priset och det visar sig att äran och erkännandet är precis vad jag vill ha.

Eftervärlden skiter jag i men erkännandet från min samtid kunde inte få en lämpligare mottagare än den jag är i dag.

9. I skrivande stund upptäcker jag att det finns en översättning av Gårdfarihandlaren. Den skickar jag med prioritärpost till Nick Hornby så att han vid första tillfälle kan ta upp den i "Stuff I"ve been reading".

10. Ur "Peddling My Wares", översättning Rochelle Wright. 5

Since I planned to be a writer, I"d started by chopping down trees in the great forest for pulpwood " The pulp would be turned into paper for books. My inner eye transformed the trees I chopped down into novels, poems, plays "

"I"m going to be a writer, I said.

"Who, you?"

Fotnoter:

Bodil Malmsten