Inget slapstick! Inget pladder!

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MIKAEL STRÖMBERG om Kammarensemblen och Ivo Nilsson

Senast jag såg Ivo Nilsson satt han på ett lastbilsflak utanför stationen i Uttersberg och spelade trombon så att kossorna och fåren i hagarna stönade entusiastiskt. Hade de en egen notrad i partituret? Fick de sjunga med i stycket?

Finns det något instrument vi har fördomar om så är det trombon. Pajas-

instrumentet. ”Men hade trombonen varit en människa så är det Buster Keaton”, säger Ivo Nilsson – och ställer sig på tvären, ger ifrån sig ett tjut på fel ställe, men ändå rätt tillfälle.

KammarensembleN – med det uppstudsiga N:et – har länge utmärkt sig för en exceptionell vilja att bereda den nutida musiken andra scener och sammanhang. Därför har man anlitat en regissör, scenografer har byggt nya rum åt musiken, och man har arbetat långsiktigt med unga tonsättare.

Ska den nutida musiken ha någon chans att överleva under ett visuellt tryck, måste den våga möta konfrontationer.

Vad Kammarensemblen bedriver liknar lite av en akademi för konstnärliga experiment, långt från de mjälliga axlarnas konstmusik där blotta ifrågasättandet av formatet ”klassisk musik” är ett hot i sig. I stället vill man länka ihop en rad ”ytterligheter” som elektroniska och mekaniska klanger, analoga och digitala tekniker, film, bildkonst, text.

Ensemblens senaste projekt, Elektrifierad, sträcker sig fram till våren 2003. I första omgången har man låtit trombonisten och tonsättaren Ivo Nilsson skriva Rotorelief för piano, harpa och slagverk i växelspel med en solist som både läser, sjunger och trummar på ett bord med en sax, ett glas och några tallrikar. Konstigt? Nej, inte alls. Det här är konst med rötter i det vilda 20-talet.

Före ljudfilmen (1927, Al Jolsons Jazzsångaren) gjordes en rad häpnadsväckande kortfilmer i Frankrike, till exempel George Antheils och Fernand Légers Ballet Mécanique, Erik Saties och René Clairs Entrácte.

Från samma tid kommer Anémic-Cinéma av Marcel Duchamp och Man Ray med vilken Kammarensemblen inleder sin konsert.

Filmerna introducerade en rad nyheter. 1) Det rytmiska drivet. 2) Upprepningen som medel för att nå trance. 3) Det icke-linjära berättandet, det vill säga de beskriver ett uppbrutet och utskuret tillstånd, en känsla, en dröm utan början och slut och har därigenom inspirerat till hela rockvideogenren. Detta inträffar åren innan film blir industri.

Och stumfilmen var allt annat än tyst, snarare öronbedövande.

När Ivo Nilsson var sju år blev han den yngste medlemmen i Sveriges Stereoskopiska förening, där man sysslar med visuella spekulationer och bygger egna 3 D-kameror. Långt senare stöter han ihop med Duchamps rotorelief och ser genast en given koppling mellan dessa roterande spiraler och textskivor och musik. Duchamps reliefer bygger på en ordlek med likljudande ord med olika innebörder och kan mycket väl flyttas över till musikens fonetiska och onomatopoetiska register. Det är också vad Ivo har gjort.

”Det skulle kunna vara vilket språk som helst och jag behandlar det som en text-ljudkomposition. Men i stället för att göra det på band gör jag det med en sångare live. Det enda elektroniska är konkreta ljud från filmprojektorn och ljudet från en grammofon, med nålen som hackar i det sista spåret. Grammofonens varvhastigheter, 33, 45 och 78 var per minut, är utgångspunkten för det rytmiska materialet i stycket.”

Mellan filmen och musikstycket Rotorelief finns även en annan koppling. Under stumfilmsepoken spelades filmer live med slagverkare, tekniker krossade porslin och sköt startpistoler, skådespelare läste texter, presentatörer guidade publiken och så vidare. Den klangliga botten, dramatiken och rytmiken för vad vi i dag kallar film, påminde faktiskt mera om en konsert.

Det händer

mycket kring Ivo Nilsson nu. Ny cd, Trombone con forza på Phono Suecia, där han söker efter trombonens vokala drag i en blandning av Tommy Dorseys milda sound och dödens lurar från rivningen av Jerikos murar. År 2003 blir han dessutom konstnärlig ledare för festivalen Stockholm New Music.

musik/film/konst

ELEKTRIFIERAD

Kammarensemblen

Rotorelief av Ivo Nilsson

Dirigent: B Tommy Andersson

Röst: Dag Metin Ardel

Off Fokus av Anna Nyberg

Anémic-Cinéma: kortfilm av Marcel Duchamp och Man Ray

Scen: Hörsalen Kulturhuset, Stockholm, 10–11 nov

Atalante, Göteborg, 17 nov

Mikael Strömberg

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.