ÅSIKT

Fula grepp av Hillersberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Satirpionjären som var hänsynslös, antisemitisk – och alldeles otänkbar i dag

1 av 5 | Foto: Olof Palme och Hans Werthén, 1982.
Foto: Lars Hillersberg.

Om du är intresserad av Lars Hillersbergs (1937–2004) antisemitiska teckningar rekommenderar jag att du börjar med den lilla boken skriven av hans barndomskompis Åke Holmqvist. Där finns de flesta teckningar där han framställde judar som kroknästa girigbukar. De är egentligen inte särskilt många, när man väl börjar räkna.

Om du snarare vill se hans konst i stort fyrfärgsformat och dessutom få den mest ingående biografin så rekommenderar jag den stora boken redigerad av Andreas Berg.

I dagarna utkommer nämligen båda dessa skrifter om tecknaren från Gnesta som lyckades uppröra stora delar av det svenska etablissemanget under nästan fyra decennier. Enligt ryktet fick han Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström att gråta. Samtidigt visas samlaren Valdemar Gerdins stora Hillersberg-samling på Kulturhuset i Stockholm. Andreas Bergs praktverk fungerar som utställningskatalog.

Hela denna offensiv är ett försök att ställa Hillersberg ”på en central plats i svensk konsthistoria”, som det står i jättebokens förord. Och det är väl så här man ska gå tillväga om man vill lyckas. Praktverk, utställning och till slut kanske en auktion? Folk har en tendens att tycka att konst de betalat mycket pengar för tillhör konsthistorien.

Men Lars Hillersberg har goda chanser att kvala in. Han var en pionjär bland svenska serietecknare och satiriker. Han kunde flyhänt citera såväl O. A., Storm P och Harvey Kurtzman som Tom of Finland och Joakim Pirinen. Den stora inspiratören var Robert Crumb. Samtidigt hade han en helt egen, lätt igenkännlig stil.

Hans plumpa attityd och långa pratbubblor ekar i dag hos Pontus Lundkvist, Samuel Nyholm, Henrik Bromander, Liv Strömquist, Sara Granér och den vidrige Dan Park. Snart sagt hos alla svenska tecknare med politisk udd.

Han var en av de första, svenska, självbiografiska serietecknarna. Beundrad av sina generationskamrater. Oförutsägbar, stundtals väldigt brutal.

Genom den trotskistiska humorblaskan PUSS – som hämtade inspiration från den amerikanska tidningen MAD – blev han sin generations fräckaste gosse.

Tyvärr hade hans humor svårt att överleva 80-talet. Jag minns själv de första mötena med hans teckningar ett decennium senare. De kändes fel. Tonen var för macho. Det gick allt längre mellan de pricksäkra rallarsvingarna. Tiden jobbade mot honom.

Och när han nu ska kanoniseras ligger fokus på 60-talet.

Hillersberg tecknade ju exakt den där politiska, psykedeliska affischkonsten med Nixon och amerikanska flaggan som är så hipp just nu. Precis som kollegerna Öyvind Fahlström, Sture Johanneson och Kjartan Slettemark.

Och visst kommer Andreas Bergs bok att bli ett ett viktigt verk. Vacker. Välgjord. Maffig. Här finns alla historier: Bråket med Jan Myrdal. Hur han fick sparken från FIB/Kulturfront och Konstfack.

Hillersberg satte tidigt standarden för hur en riktig konstskandal ska se ut. Han hade en ”osviklig fingertoppskänsla för vad vi inte kan publicera”, som en redaktör uttryckte det. Och den största skandalen av alla var när han anklagades för anti­semitism.

Det började med att han ritade en teckning där den israeliske generalen Moshe Dayan fick sitt enda öga utstucket. Det fortsatte med en nidbild av Henry Kissinger som judisk girigbuk.

Han blev utskälld av folkpartisten Per Ahlmark. Sen blev det värre. Han ritar en seriesida kallad ”Det heliga landet” där Ahlmark och Herbert Tingsten spelar positiv med kroknästa judar. ”Israel über alles” står det på Tingstens positiv.

1990 lät han den rabiate judehataren och närradioprofilen Ahmed Rami använda en teckning där Rami blir korsfäst av Ahlmark och judar.

Samtidigt kunde han rita en serie om hur vännen Leif kallades ”judjävel” av rasistiska poliser.

Hillersberg ”trasslade in sig” skriver Åke Holmqvist i sin bok. Jo tack. På samma sätt som Lars Vilks ”trasslat in sig”.

Att Hillersbergs teckningar är just antisemitiska och inget annat tycker jag står klart. De är ett praktexempel på exakt vad ordet betyder – ett irrationellt förakt för en folkgrupp.

Eftersom i princip alla andra ställningstaganden Hillersberg gjorde i sin konst var starkt känslomässiga, synnerligen ointellektuella och passionerade finns det ingen anledning att tro att han hade ett genomtänkt förhållningssätt till hur han skildrade judar.

Peter Cornell försvarar honom i Expressen med att han kom ur en undergroundkultur som medvetet omfamnade populärkulturens grövsta uttryck: sexism, överdrivna fysionomier, serietidningsvåld, porrtidningsfräckisar … Hillersberg själv kallade det ”ironi” och ”sjuk humor”.

Många har gjort det tricket – tagit den rasistiska stereotypen, blåst upp den till gigantiska proportioner ända tills läsaren känner att det är tillåtet att skratta. Men få har kommit undan med det. Robert Crumb blev själv hudflängd för sin karikatyr av den översexuella afroamerikanska kvinnan ”Angelfood McSpade”. Crumb menade att hans läsare var hippies och därför inte kunde vara rasister. Hillersberg menade att han var marxist och därför inte kunde vara antisemit.

”Jag kan inte förneka att jag inte förstår att jag bara får rita roliga gubbar som inte är judar”, skrev Hillersberg efter att ha blivit en smula besatt av anklagelserna som riktades mot honom.

Vad han inte förstod var att han aldrig tecknat några judar.

De där näsorna som ser ut som sexor, de krumma ryggarna och händerna som kniper hårt om penningpåsen. Det är bara teckningar av teckningar. Kopior av propagandakarikatyrer som faktiskt spelat en viktig roll i europeisk historia. Ni känner till dem. Der Stürmer försökte egga den tyska befolkningen till att bli kapabla att slakta halva Östeuropa, genom att satsa på just antijudiska skämtteckningar istället för texter. Krumma ryggar. Näsor. Penningpåsar. Den publicerades som väggtidning i inglasade skåp där läsarna både kunde se tidningen gratis och dessutom läsa den anonymt. Det var internet före internet.

Det är därför de där penningpåsarna är något helt annat än att rita en alldeles för spetsig näsa på Palme. Hillersberg hyste självklart ingen sympati för nazisterna, men han lärde sig att teckna judar av dem.

Kanske för att dessa teckningar ständigt ställer sig i vägen för Hillersbergs konst har Andreas Berg valt att placera dem sist i boken. Egentligen är det synd. För det där haveriet är en bra ingång till att förstå honom.

Den hänsynslöshet han visar i dessa teckningar är ju samma hänsynslöshet som man kan bli helt berusad av när den riktas mot samhällets elit. Hillersbergs totala förakt för makten var sant upproriskt. Han bottnade i det.

Bilderna av Jan Stenbeck som en sugga. Palme med handen i Hans Werthéns byxor. Kungen som självmördare och dyslektisk graffitimålare. Folkpartiledare som kniper tag i kuken med tång.

Alla är de helt otänkbara i dagens twitter-moralistiska samhälle.