ÅSIKT

70 år sedan ”dödsmatchen” i Kiev

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ryska tvångsarbetare slog tyska elitsoldater – trots dödshot

Affisch för ”dödsmatchen”

När Sverige i kväll möter hemmanationen Ukraina i EM-premiären, är det på ett par månader när sjuttio år sedan en av fotbollshistoriens mest mytomspunna matcher spelades i Kiev: ”Dödsmatchen” den 9 augusti 1942.

Start, som bestod av spelare från det förbjudna Dynamo Kiev, mötte den nazityska ockupationsmaktens lag Flakelf. Mot en apokalyptisk fond av judedeportationer, partisanktioner och massakrer, tar den engelske journalisten Andy Dougan i sin bok Dödsmatchen (Norstedts 2001) med ­läsaren till det fullsatta Zenithstadion denna stekheta sensommardag när Hitlertyskland stod på höjden av sin makt.

Start hade då utklassat nationalisternas lag Ruch och tyskarna bestämde sig för att låta dessa tvångsarbetare vid brödfabriken möta ett lag med vältränade soldater. Start vann även den matchen och bara spelarnas rädsla för att provocera fram repressalier höll siffrorna nere. Då beslöt tyskarna att det fick vara nog och mobiliserade Flakelf, med de bästa spelare man kunde uppbåda. Strax före avspark steg domaren, en SS-officer, in i Starts omklädningsrum och gjorde klart att de inte fick gå segrande från planen.

När slutsignalen gick hade Start firat ännu en triumf. I den sovjetiska propagandan ”förbättrades” hjältesagan ytterligare, genom uppgiften att spelarna, iförda sina matchdräkter, skickades till Babij Jar och avrättades.

Men av de fyra spelare som mördades var det ”bara” en som mötte döden i Starts tröja, de andra deporterades till koncentrationsläger flera månader senare.

Genom de överlevandes berättelser om en tid när fotbollen var det enda normala i tillvaron, blir ”Dödsmatchen” ändå en legend: det är större att vara människa än ett monument.