Ruben Östlunds svartvita värld

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Debatt: Play

En scen från omdiskuterade Play.
Foto: Marius Dybwad Brandrud © 2011 Plattform Produktion
En scen från omdiskuterade Play.
Foto: Foto: SCANPIX
Ruben Östlund, regissör.

Ruben Östlund menar (Dagens Nyheter 29 nov) ”att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet”. Detta liknar argumentet om att inte lägga locket på som vanligen utgör fond för stereotypiska skildringar av invandrares brott. Filmens problem är misslyckandet att visa den sociala obalans som råder och med Östlunds ord ”skildra den historiska orättvisa som fortfarande pågår”.

Jag utgår från att Östlund inte vill skildra det som de främlingsfientliga brukar beteckna som svenskvåldet (för en illustration se kommentarerna till Åsa Linderborgs artiklar), utan i stället skapa förståelse för de krafter som driver människor i underlägsna positioner till våld. Men får vi någon gång lära känna killarna som rånar? Filmen ger få möjligheter till identifikation med rånarna eller förståelse för deras drivkrafter. I stället ges en svartvit skildring av gärningsmän och offer. Play ingår i ett sammanhang som för samhällsforskare är bekant. Låt oss kalla det för brottslighetens rasifiering.

Att ungdomar med invandrarbakgrund är överrepresenterade bland dömda för brott har varit känt länge. Ända sedan 1970-talet har det talats högljutt om att vi inte får tala om just detta faktum.

Men vad mäts med etnicitet? Är det betydelsen av biologisk eller kulturell bakgrund? Hur ser mekanismen ut som förklarar att överrepresentationen varit på samma nivå i 30 år samtidigt som sammansättningen av invandrare ändrats? Forskningens svar är tydligt. Det handlar inte om ras eller kultur utan om levnadsförhållanden såsom familjesituation, ekonomi, segregering och stigmatisering.

I stället för att se vilka levnadsförhållanden människor lever under ser vi individer som väljer att begå brott mot andra människor. Skillnaden mellan de laglydiga och ”De andra” blir tydligare. Med större avstånd minskar såväl möjligheterna som behovet av förståelse. Stuart Halls klassiska analys av ungdomsrån i 1970-talets England visade att mediernas porträttering av svarta gärningsmän väckte känslor av avsky som spädde på stigmatiseringen. De negativa konsekvenserna av samhällsutvecklingen kom att kontrolleras polisiärt i stället för att reformeras politiskt.

Genom exploatering av brottsfrågan utnyttjar främlingsfientliga krafter i Västeuropa medborgarnas legitima oro över samhällsutvecklingen.

När sociala problem kopplas till etnicitet frodas de sämsta politiska lösningar våra samhällen känner till. Lösningar som saknar all välvilja.

Felipe Estrada

Professor i kriminologi, Stockholms universitet

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.