Kultur

”Var är kriget? Visa mig kriget!”

Av: 

Martin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Aftonbladets Martin Aagård träffar det organiserade
motståndet på Krim

På Nakhimov-avenyn i Sevastopol är det förvånansvärt stillsamt.

Den brukar vara den säkraste platsen att befinna sig på om man vill spana in ryska flottister, det tipsar till och med guideböckerna om, men just nu verkar det inte finnas en enda rysk soldat att se i hela stan.

Men ett par kvarter bakom avenyn, in mellan träden på en mörk bakgata (alla bakgator här är relativt mörka), råder ändå någon form av militär aktivitet.

Ett tjugotal män och ett fåtal kvinnor står samlade utanför en trappuppgång. De väntar på att tilldelas kvällens uppdrag.

En mörkhårig man i trettioårsåldern förklarar deras uppgift:

– Vi skyddar Sevastopol från radikaler, fascister och banderiter.

Mannen är chef på högkvarteret för ”Sevastopols självförsvar – ryska blocket” och föredrar att vara anonym. Han påstås vara officer i ryska flottan och säger att ungefär hälften av alla medlemmar i organisationen är före detta militärer. Ex-officerarna undervisar de yngre medlemmarna. Men de är en civil sammanslutning.

Det är denna grupp som iförda röda eller blå-vit-röda armbindlar patrullerar Krims flygplats, gator och torg och har satt upp vägspärrar – en på infarten till Sevastopol och två på vägarna som leder in till halvön.

På alla dessa ställen patrullerar även Kalashnikov-beväpnade män i anonyma gröna uniformer. Soldater som i onsdags hamnade i konfrontation med ukrainsk militär på flygplatsen Belbek. Är även de en del av ”självförsvaret”?

– Vi är inte beväpnade, försäkrar kontorets chef.

– Vi agerar inom lagen. Vårt främsta vapen är vår enighet. Vår ryska enighet.

Självförsvaret inspekterar bilar och upprätthåller ordning. Enligt högkvarterets chef organiserar de i dag 10 000 personer, men kan lätt kalla samman tio gånger så många. De yngsta deltagarna är inte äldre än 17, men utanför kontoret befinner sig mest folk i 30-årsåldern.

Majoriteten är ryssar och vill vara en del av Ryssland, säger han. Även om kontoret tillhör det lokala partiet Ryska blocket är Självförsvaret ingen politisk organisation. De förenas av idén att försvara Sevastopol mot radikaler och Banderiter – vilket syftar på anhängarna till Stepan Bandera (1909–1959), en hjälte som slogs för självständighet enligt nationalisterna i västra Ukraina. En brutal fascistisk slaktare av judar, polacker och kommunister – om man frågar de som samlats här i dag.

Under Majdanupproret lyckades Banderas rödsvarta fana återigen dela nationen när de efter åratal i historiens glömska plötsligt vajade på Kievs gator.

En av självförsvararna, en musiklärare, är mer konkret när han beskriver deras fiende. Självförsvaret finns för att förhindra Dmitrij Jarosh ”spioner” från att komma till Krim, säger han. Jarosh är den beryktade extremistorganisationen Högra sektorns ledare som nu föreslagits till vice chef för säkerhetsrådet av den nya Kievregeringen. Samtidigt är han misstänkt för terrorbrott – i Moskva. En förundersökning inleddes i måndags.

Ivan Vasilijevitj Zjitnuk, före detta brogmästare och välbekant ansikte i motståndsrörelsen. Foto: Martin Aagård
Ivan Vasilijevitj Zjitnuk, före detta brogmästare och välbekant ansikte i motståndsrörelsen. Foto: Martin Aagård

Ivan Vasilijevitj Zjitnjuk, 64, har tjänstgjort i den sovjetiska flottan i Murmansk, Egypten, Angola och Kambodja (jo, Sovjetunionen hade närvaro där, mest för att lugna situationen enligt Ivan). Han har sårats av en granat, är den yngste sovjetmedborgare som någonsin varit chef för en fiskerifabrik, har varit i 44 länder och han är inte helt olik Tommy Lee Jones.

Hans mor var ukrainska, hans far från en minoritet så liten att den är omöjlig att komma ihåg namnet på och i dag driver han en förening för före detta militärer på Krim – ”Krims officersliga”.

Den grundades 1992 då återvändande ukrainska soldater från det upplösta Sovjetunionen kom tillbaka till ingenting. Inga bostäder, inga skolor, inga pensioner. Ingenting. Den första tiden ägnade de sig främst åt att skydda medlemmarna från utpressning och rånförsök. Att driva en egen affärsverksamhet (vilket de flesta tvingas göra i Ukraina) var inte riskfritt på 90-talet.

Ivan Vasiljevitj har suttit i stadsfullmäktige och varit borgmästare för en liten bosättning på 20 000 invånare fram till 2010 då han tvingades avgå på grund av en korruptionsskandal som innefattade skottlossning mot hans bostad. Ivan hävdar att han är oskyldig och att inte mindre än 80 borgmästare avsatts på ungefär samma sätt.

Han är chefredaktör för officersföreningens tidning Salgir.

Och jo, han hatar journalister.

– Var är kriget? Visa mig var kriget är! Var är alla soldater?

Ivan skriker när vi far fram i hans Mercedesjeep på väg mot Sevastopol. Han ska ge oss en tur på ”Skyttebukten” i sin båt som heter Sankta Olga, efter mormodern han växte upp med och efter den ukrainska prinsessa som var den första att konvertera till kristendomen.

Ingenstans ser han det krig han läser om i de lögnaktiga västerländska medierna.

I backspegeln hänger det orangesvarta bandet som symboliserar 9 maj – segerdagen över de nazityska styrkorna.

– Sevastopol är en av två ”hjältestäder” på Krim. Den försvarades från 1941 till 1943. Du måste förstå att folk har lite svårt för fascismen här.

När vi passerar vägspärrarna som Krims självförsvar satt upp hälsar Ivan Vasilijevitj glatt på alla. Han är uppenbarligen ett välkänt ansikte hos gardet.

– Jag är så klart en del av alla dessa aktiviteter, förklarar han.

Han är van att organisera sig. Under 90-talet skyddade hans officersliga inte bara sina egna medlemmar utan även militärt viktiga anläggningar som hotades av utpressning eller inbrott. De bar uniformer med föreningens emblem: En manlig officer hand i hand med fru och barn. Och en fredsduva.

Hans kamp har fortsatt sedan dess.

– Mitt intryck är att vi sedan 1992 lever i ett revolutionärt tillstånd. Ledarna för kommunistpartiet och Komsomol har bytt plaketterna på dörren, men det är samma personer som byter partier och byter ledare. De anpassar sig till varje situation. För 20 år sedan startade jag min organisation för att bekämpa brottslighet. Och de som kom till makten under Janukovitj var brottslingar.

Ivan Vasilijevitj stödde Janukovitj in i det sista. Väldigt sent insåg han att det var ett misstag. Han organiserade ”Stoppa Majdan”-protesterna i Simferopol, men i dag har han förståelse för varför rörelsen startade.

– Det sägs att proteströrelsen verkade för EU-integration. Men det var inte huvudpoängen. Det var en rörelse för rättvisa. För att slåss mot den kriminella makten.

Men den nya ukrainska regeringen är influerad av fascismen, menar han. Även gamla kommunister återfinns i nationalisternas led.

Den enda politiker han fortfarande har förtroende för är Vitalij Klitjko, den före detta världsmästaren i boxning som nu kandiderar till presidentposten. Han har i alla fall arbetat med händerna.

Ivan har fyra barn och fem barnbarn. Alla befinner sig i Murmansk. Det är en av anledningarna till att han stöttar idén om en rysk framtid för Krim. Men inte den enda.

– I västra delarna av landet är Bandera en hjälte. Jag kan inte längre se ett enat Ukraina.

Solen skiner när vi seglar ut på bukten i Sevastopol. Svarta havet ligger blankt. Sankta Olga har en sovjetisk skeppsklocka och i ruffen finns vodka, bröd och skinka.

Vi tvingas stanna vid ett ryskt militärskepp som blockerar utfarten.

Efter ett kort samtal med Ivan Vasilijevitj får vi fortsätta trots att det är förbjudet. Ända tills kommendören på en ryskflaggad skuta ännu längre ut i bukten sätter stopp. Det är fel på Ivans radio. Hans båt får inte åka ut på öppet vatten.

Ivan Vasilijevitj Zjitnjuk vänder tillbaka.

Hans efternamn kanske kommer från det ukrainska ordet för ”råg”, eller det ryska ordet för ”liv”. Ingen i familjen vet riktigt.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ukrainakrisen

Ukraina

Krimhalvön

Martin Aagård