Fabriksljuden ruskar inte om

Av: Mikael Strömberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tobias Broströms aerodynamiska rytmer alltför strömlinjeformade

MUSIK Det första jag hörde av Tobias Broström var en Buxtehude remix. En gammal dansk barockgubbe i nytt stilistiskt ljus.

Broströms musik har en glimtvis hårt pådrivande rytmik. Han beskriver det själv med: ”Fylld av hets och kraft som uppträder i attacker och vågor.”

Som en vindflöjel följer musiken hans fantasi. Ibland uppstår ett fantastiskt flow, som i dubbelkonserten Samsara på en cd från dB production.

I Dreamscape skruvas soundet lite åt minimalistisk rock, med ett Västerås Sinfonietta på hugget. I stil med syntens fabriksljud och arpeggiatorer (vilket antagligen är meningen).

Det stora genombrottet kom med Arena - Slagverkskonsert nr. 1 (2004), som skrevs direkt för Johan Bridger. Men Broström skriver även kammarmusik, elektroakustisk musik och musik för dans och film.

Cd:n avslutas med Cello Concerto; en snygg, aerodynamisk orkesterdesign som rakt igenom utstrålar ”nutida musik”.

Men i det längre perspektivet känns det tyvärr alltför strömlinjeformat och normaliserat. Inget sticker ut. Musiken ruskar inte om. Den kräver för lite av mig.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN