ÅSIKT

Följa Uffe

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård: Ulf Lundells nya manskrisbok är kul – som blogg

Foto: Ulf Lundells (född 1949) ständigt pågående skrivprojekt påminner om en blogg, menar Martin Aagård.

Jag undrar om Karl-Ove Knausgård och Ulf Lundell har träffats.

De skulle ha så mycket att prata om. Sina skägg och sina frisyrer. Om att skriva bok efter bok med väldigt små variationer på samma tema. Om sig själva. Om ”fittlandet Sverige”. Och inte minst om manlighetens kris.

Karl-Ove har ju på rekordtid seglat upp som den skandinaviska manskrisens nya omslagspojke och nestorn Ulf, han inte bara lever, utan skriver, målar, sjunger och tamejfan äter manlighetens kris till frukost. Ingen man har med sådan outtröttlig entusiasm befunnit sig i mitten på manlighetens kris som just Ulf Lundell.

Egentligen är det lustigt att han fått axla bördan som ”riks-man”. Jag har nämligen svårt att tänka mig en bättre representant för 00-talets unga tjejer än Ulf Lundell. Han bloggar (eller vad man nu ska kalla hans ständigt pågående och åsiktsträngda skrivprojekt), han älskar shopping, han umgås nästan uteslutande med 25-åriga kvinnor och han läser Therese Bohman.

Till skillnad från några av hans senaste böcker är den nya tegelstenen Allt är i rörelse utan tvivel en roman. Det märks på att människor dör lite hipp som happ, att intrigen är lätt krystad och på att huvudpersonerna har helt osannolika namn.

Den 60-årige fotografen Joar ”Red” Cirroan är en svårt alkoholiserad och paranoid man som för länge sedan flytt huvudstaden för Österlen. Han befinner sig i ett vedervärdigt tillstånd av dödsångest, misantropi och är i stort behov av en quick fix. Det är hösten 2010 och snart riksdagsval. Socialdemokratin är på dekis och Sverige är inte oväntat helt åt helvete. Själv kan han inte fotografera längre.

”Sixty is the new forty” påstås det i boken. Kanske inte en allmängiltig sanning, men denna historia berättas av en person som uppenbarligen fått en väldigt senkommen medelålderskris.

Familjen försöker göra en intervention för att stoppa hans drickande vilket resulterar i att han flyr till Kanarieöarna och träffar en fotomodell.

Efter ett par hundra sidor verkar Lundell ha tröttnat på maskeraden som ”fotograf” och slänger in rocksångaren Ugg Madekus i intrigen. I januari 2011 ställer Madekus in sin Sverigeturné, eftersom han drabbats av sjukdomen ”sick of it all”. På hotellet i Teneriffa håller han ett försvarstal för hur artister som självdiagnosticerats med denna åkomma bör förstås av omgivningen.

Eftersom denna roman är så svajig att den knappast skulle getts ut under annat namn så blir det ganska uppenbart varför man trots all osammanhängande prosalyrik kan stå ut med att läsa Ulf Lundell.

Han är trots allt en underhållande bloggare.

Man vill läsa hans kulturkonservativa utläggningar, hans rants om socialdemokratins urvattning, hans små kommunistiska utrop som varvas med inköp av BMW:ar och kaffemaskiner för 4 000 kronor, hans saknad över 70-talets fria sex och hans stundtals träffsäkra observationer av Stockholm.

Om uffe.blogspot.com existerat så hade jag följt den troget.

Dessutom är ju hans berömda kvinnosyn så pass museal. Inte i bemärkelsen ”gammal”, tyvärr, däremot så pass fascinerande att den tål att ställas ut på museum.

Huvudpersonen ”Red” lever tillsammans med den bisexuella Anna, vars ex hotar att emigrera då hennes lesbiska vänner inte tolererar att Anna träffat en så kallad ”sexist”. Red har nämligen fotograferat en hel del ”erotikografi”, och denna yrkesnisch ger huvudpersonen gott om anledningar att diskutera bröst och stjärtar.

Han är på många sätt ett unikt exemplar.

Efter några mjukporriga intriger på Teneriffa och några snabba dödsfall rundas boken av med ett mysigt ménage a trois på den skånska landsbygden. Dessutom väljs Håkan Juholt till ny s-ledare och den förhatliga Mona Sahlin pensioneras. Solen går upp över den Lundellska bloggosfären till slut.

Det finns ett element av förförelseakt i Ulf Lundells skrivande. Den lägsta formen av förförelse, den som står längst bak under rubriken ”endast i nödfall” i alla raggningshandböcker. Efter att ha tvingat sig igenom all självömkan i en Lundell-roman, vill man ju bara träffa huvudpersonen, lägga armarna om honom, viska ”du duger som du är, glöm aldrig det” och stanna hela natten.

Och den skulle säkert ha lyckats även denna gång om det inte varit för att det blir allt tydligare att författaren till den här boken faktiskt är – om inte rasist – så i alla fall behäftad med djupt obehagliga fördomar om muslimer i Sverige.

Till dess att någon gör en intervention på den punkten så avföljer i alla fall jag Ulf Lundell tills vidare.