Lyssna på Saviano!

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tomas Lappalainen om maffians dödshot – och globaliseringens mördande konkurrens

Författaren Roberto Savianos avslöjande om den neapolitanska maffian i boken ”Gomorra” har gett eko över hela världen.
Foto: Foto: AP
Författaren Roberto Savianos avslöjande om den neapolitanska maffian i boken ”Gomorra” har gett eko över hela världen.

I Neapelområdet är sedan länge morden, de dömda för maffiabrott och antalet kommuner som upplösts på grund av maffiainfiltration fler än på Sicilien. Ändå är den sicilianska maffian långt mer känd än camorran i Neapel. Varför?

Jo, det beror främst på att det är finare människor som mördats på Sicilien – politiker, åklagare, polischefer. I Neapelområdet har de höga mordtalen mest rört småfolk. Mord högre upp i samhället ger större eko i medieapparaten. På italienska kallas mordoffer ur de högre klasserna cadaveri eccellenti – utsökta lik.

Jag minns när jag för ett par år sedan gick runt och tittade på egendom som konfiskerats från camorran i Casal di Principe, strax norr om Neapel (som toppar statistiken över beslagtagen maffiaegendom). En överdådig villa, byggd som en kopia av gangsterbossens hem i filmen Scarface, skulle bli ett hem för handikappade. Allt i den var svart och sotigt. Camorraklanen hade bränt ut den när det stod klart att den skulle konfiskeras. I en annan villa försökte man bygga upp ett ”universitet för laglighet”.

Men folk på orten – som länge in i minsta detalj styrts av camorran – var djupt ointresserade av dessa statliga aktiviteter. När villorna skulle renoveras och byggas om ville inte ett enda lokalt byggföretag utföra jobbet. Det är som om egendom dör så fort staten tar över. Villor och konfiskerade buffelhjordar hittar inga köpare. Av rädsla för de tidigare ägarna. Och av förakt för staten. Ska hus inte stå öde får staten lov att själv flytta in. Konfiskerad egendom blir ofta karabinjärstationer och militärförläggningar.

Det är just den här klanen från Casal di Principe som har mordhotat journalisten och författaren Roberto Saviano, som nu får stöd från hela världen.

Mekanismen är tydlig. En känd författare riskerar att bli mördad och camorran drivs ut ur skuggorna och är plötsligt en världsnyhet.

Då spelar det mindre roll att Carmine Schiavone, den tjallare som uppges ha sagt att Saviano ska mördas före jul, nu förnekar att han någonsin pratat om några hot mot författaren.

Saviano har i Casal di Principe uppträtt provocerande mot ortens ledande camorrabossar vilket utan tvivel är livsfarligt. Men samtidigt har hans boksuccé skadat bossarna på ett djupare plan, för nu kan vanligt folk i hela Italien namnen på dessa tidigare anonyma storföretagare som med sitt illegala kapital rör sig överallt i den italienska och europeiska ekonomin. Om Saviano mördades så skulle pressen på camorran öka ytterligare.

Södra Italien är fattigt och arbetslösheten är så hög att tanken på att bygga en framtid på hederligt arbete för många är meningslös. Det finns en utbredd tro att statsmakten bara är en sammanslutning som de extra sluga (politikerna, de rika och norra Italien) skapat i syfte att lura alla andra. Och det är naturligtvis inte hundra procent fel i ett land där en norditaliensk mediemonopolist utnyttjar sin privata makt till att skaffa sig regeringsmakten och sedan regeringsmakten till att försvara sin privata makt.

Det folkliga stöd som många maffiaklaner uppbär (i Neapel är det inte ovanligt att folk strömmar ut på gatorna och handgripligen hindrar polisen från att arrestera camorrabossar) har just denna bakgrund. Logiken är: camorran ger oss beskydd och jobb medan staten varken ger oss det ena eller det andra.

Det är om mörkret i den här världen Savianos lysande bok berättar. Men hans stora poäng är att visa hur denna syditalienska värld där lagen är så svagt förankrad har visat sig ha stora konkurrensfördelar när just lagar och regler tappar sitt grepp i en framrusande globalisering. Där många andra företagare tror att de kan luta sig mot någon sorts spelregler så vet klanerna exakt när det blir mer lönsamt att skjuta ihjäl konkurrenten snarare än att göra affärer med honom. Fri konkurrens i vanlig västlig mening är en skyddad verkstad jämfört med camorrans verkligt fria konkurrens.

Den lilla byn San Luca på berget Aspromonte på den italienska stövelns spets har länge varit ett centrum för ’ndranghetan, som maffian kallas i Kalabrien. Här frodas en kultur som den italienska staten i över 140 år fruktlöst försökt dra in i det nät den kallar lagstiftning. Här härskar klaner som själva stiftar sin lag och i händelse av konflikt hamnar i våldsamma krig. Vendettorna – mord på mord på mord – löper över decennier.

Den 15 augusti 2007 mördades sex unga italienare i Duisburg, Tyskland. De sköts utanför en restaurang som heter Da Bruno. Samtliga hade sitt ursprung i San Luca och morden är den senaste länken i en händelsekedja av korsvis vendetta som inleddes 1991.

Tyskland, ja hela norra Europa, blev chockat. I Italien suckade de erfarna brottsutredarna och sa ungefär: Det är ju det här vi har tjatat om. Varför lyssnar ni inte? 2001 pekade vi till och med ut restaurang Da Bruno åt er!

Nu i år skriver den italienska antimaffiakommissionen att de tyska myndigheterna trodde att detta bara var ett italienskt problem. Rapporten pekar på att den tyska lagstiftningen har svåra brister när det gäller att komma åt pengatvätt och aggressiviteten hos ägande med illegalt ursprung: ”Massakern i Duisburg, tagen som metafor, förklarar bättre än någon framställning, bättre än någon analys, bättre än någon reflektion, att den globala kriminella modell som ’ndranghetan representerar inte (bara) är vårt problem.”

’Ndranghetan betraktas i dag av det italienska rättssystemet som den rikaste och mäktigaste maffian. Den kontrollerar kokainhandeln i hela Västeuropa. Den investerar sina miljarder överallt och har sina gripklor om allt fler verksamheter som ser helt normala ut för oss västerlänningar som är så djupt indragna i en statsordning att vi är omedvetna om hoten mot den.

Savianos bok berättar inte om vad (och det är faktiskt ganska mycket) som gör södra Italien unikt. Snarare försöker den visa hur någonting som finns överallt i världen når en ovanlig koncentration just där.

Idén är enkel. Saviano säger: Se vad som händer när viljan att maximera profiten är överordnad allt annat i den globaliserade kapitalismen. Och det som i ett italienskt sammanhang då lyser mellan raderna är: Se, vi har ännu inte blivit en nation och om ni fortsätter att strunta i det så kommer dom förr eller senare och tar både mig och er.

Personen Roberto Saviano har nu blivit hjälte i en global mediestorm. Det är utmärkt – om vi också försöker lyssna på vad han har att säga.

Tomas Lappalainen

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.