Pedagogiskt men uppfostrande om svensk rasism

Fredrik Persson-Lahusen: Maria Ripenberg skriver med sansat raseri om den svenska historiens mörka tankegods

Av: Fredrik Persson-Lahusen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maria Ripenberg
Foto: Appell förlag
Maria Ripenberg

2007 erkände regeringen genom dåvarande integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Under de senaste decennierna har det publicerats både viktig ny forskning och populära översiktsverk som på olika vis belyser att också Sverige har ett kolonialt arv. Lägg därtill talrika diskussioner om rasistiska rester och bedagade stereotyper i barn- och populärkulturen. Allt detta – som de senaste månadernas våg av Black Lives Matter-aktivism har gjort än mer aktuellt – lyckas Maria Ripenberg både omfamna och ignorera i sin fjolårsbok ”Historiens vita fläckar.”

Undertiteln ”Om rasismens rötter i Sverige” visar vilken vittomfattande ambition UNT-skribenten har med sin bok: Göticismens mytologiska storhetsvansinne, Linnés kategoriseringar av allt levande, svenska koloniala drömmar och praktiker i Afrika och Karibien, nationalismens och rasbiologins institutionalisering kring sekelskiftet 1900, publiken som skyndade till nöjesfält för att se svarta människor ställas ut, fosterländsk skolpropaganda och den afrofobi som alltjämt existerar parallellt med dagens officiella antirasistiska retorik.


Ripenbergs behov att berätta och det sansade raseri som kännetecknar texten är lätt att begripa. Att svenskt järn var en integrerad del i den transatlantiska slavhandelns ekonomiska ekvation är en viktig och välbehövlig historielektion. Ibland förankras dock mörkret med hjälp av förenklingar. Den svenska nationella identitet som växte fram under 1800-talet bestod exempelvis av långt mer än imperialistisk etnocentrism och hierarkiskt rastänkande.

Också försöket att ställa Sverige jämsides med Europas stora kolonialmakter och slavhandlarnationer är tveksamt. Visst var samma rasistiska tankegods i svang här som på kontinenten, men Sverige förblev en tafatt och senkommen småspelare på den koloniala arenan. Enligt Ripenberg är det dock ”inte numerär som är intressant här”. Så resonerar bara den som bryr sig mer om vad som sägs än görs.

I bokens analys blandas talande nog allt från ren institutionell rasism till förlupna ord på Facebook. Det spetsas till och tolkas fel. Den dominerande rasistiska diskurs som friläggs framställs också som närmast omöjlig att förändra. Ingen progressiv positionsförstärkning tycks vara tillräcklig eller genuin nog att glädjas åt. När Pippi-böckerna rensas på förlegad jargong fäster sig Ripenberg i stället vid att en enskild SD-politiker menar att nationen nu är hotad.


Ripenbergs språk är pregnant och pedagogiskt. Hon använder flitigt både ny relevant historieforskning och de postkoloniala resonemang som i akademisk och populär form har satt sin prägel på vår tids offentlighet. 

Ändå löper som en bärande underström genom boken att de rasistiska och koloniala inslagen i Sveriges historia har förtigits. 

Det är besvärande och gör bokens ärende svårtolkat: Upplysning? Uppfostran? Upp till kamp?

Oavsett vilket blir inte uppfattningen att något behöver belysas bättre mer legitim för att gjorda landvinningar tonas ner. 

Det riskerar i stället ironiskt nog att osynliggöra viktiga forsknings- och förmedlingsinsatser, antirasistisk aktivism och de offer som trätt fram ur historiens skuggor.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.