40 bybor i Värmland står plötsligt i det litterära rampljuset

Om Marit Kapla vinner Augustpriset måste hon dela pengarna med invånarna i Osebol

avPetter Lindgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


Var fan ska boken stå?

I poesihyllan? I geografihyllan? Bredvid Råttan i Pizzan av Bengt af Klintberg (Folklivsforskning)?

Många är nog de bibliotekarier och bokhandlare som stått och svurit över Marit Kaplas 800 sidor tjocka Osebol.

De omkring 40 invånarna i den värmländska byn Osebol är hur som helst att gratulera till August-nomineringen i klassen Årets skönlitterära bok. Alla är de i högsta grad delaktiga i Kaplas projekt, som åtminstone på ytan ser ut som tvättäkta skönlitteratur, som poesi. Texterna är långsmala, har ojämn högermarginal och omger sig med mycket rymd.


Av Kapla själv märks förstås inte så mycket, annat än i projektets enkla utformning, med bybornas livsberättelser och kaffesnack som kapats i lagoma längder, måhända med Svetlana Aleksijevitjs reportageböcker i åtanke.

Om det är poesi vetetusan

Så här kan det till exempel låta om Osebol-bornas (och svenskarnas) festvanor, med den unge polacken Mattias Danilowicz ord: ”Alla kommer / med sin egen flaska / och är redan mätta och fulla.”

Om det är poesi vetetusan, men Osebol är i alla fall en av mina starkaste läsupplevelser i år och en bok som sjuder av liv, plats och historia. Det är glädjande att August-juryn baxat in en sådan skvader i rampljuset.


Annars ser det ut som det brukar i den skönlitterära hyllan. Steve Sem-Sandberg står där förstås, med sin roman om soldaten Woytzek, W, liksom en alibi-diktsamling av det lite tunnare slaget: Olivia Bergdahls sonettkrans Barnet. Nina Wähäs svarta släktkrönika Testamente känns självskriven, medan Daniel Gustafssons Odenplan och Anna Focks Väderfenomen får anses utgöra årets bubblare eller svarta hästar.

Några saknar jag allt, och särskilt Beate Grimsruds personbästa, den vidunderliga romanen Jag föreslår att vi vaknar.


Som halvhyfsad sportfiskare håller jag förstås på Patrik Svenssons Ålevangeliet i fackboksklassen, en skildring där vi bland annat får veta att det där med Sargasso-havet mest är en bra gissning. Ingen har någonsin sett ålarna göra barn där. Mina besparingar sätter jag dock på Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland barnböckerna tror jag stenhårt på Åsa Linds och Joanna Hellgrens bilderbok Tiger, tiger, tiger. Lind och Hellgren matchar varandra perfekt, och blir bara bättre och bättre.


Och framåt senhösten blir det således party i Osebol, för jag har svårt att tro något annat än att Kapla kniper det skönlitterära priset, och att hon då kommer att dela de 100 000 kronorna med byborna.

Allt annat vore en skandal.

ARTIKELN HANDLAR OM

Osebol

Poesi