Kultur

Storslagen Wagner tillbaka med full kraft

Nypremiären av ”Valkyrian” gör ingen besviken

Av: 

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Iréne Theorin och Greer Grimsley i ”Valkyrian” på Kungliga Operan i Stockholm.
Iréne Theorin och Greer Grimsley i ”Valkyrian” på Kungliga Operan i Stockholm.

KULTUR

I Wagners Nibelungens ring brukar regissörer – om de inte är alltför tyska – se till att det episka draget i den hemsnickrade mytologin hålls samman. Det är guden Wotans svårigheter att frambringa en lösning och ändra världsordningen man skildrar. Grälet mellan gudarna och hur människorna offras är priset för den episka linjen.

Wagner var på många sätt före sin tid. Valkyrian skrevs i mitten av 1800-talet, decennier innan den uruppfördes och decennier innan Ibsen gestaltade släktförbannelser och patriarkat i slutna rum. Wagner krävde också att man skulle släcka i salongen (han skulle ha rasat över dagens irriterande mobilpyssel) och att publiken skulle underordna sig scenen. Operakonsten var på allvar.


Staffan Valdemar Holms uppsättning, i Bente Lykke Møllers symmetriskt eleganta och sparsmakade scenografi, avstår inte från den episka linjen. Inramningen är likväl kammarspelet – alla scenerna utspelas i storslagna, men intima rum – och hela Ring-cykeln får ett metadrag; som är det några borgare ur Wagners samtid som undersöker hans mytologiska värld.

Och då kan varken de eller vi undgå att se hur männen, hur hjältemodiga de än är, ofta ger upp och helt enkelt lägger sig ner på golvet. Siegmund må vara sårad och trött, men han är också uppgiven. Wotan, denne envise, starke härskare, ger också upp inför Frickas övertalning och i slutet inför Brynhildes bevekande bön om att omges av eld så att endast en hjälte kan befria henne. Och tidigare har Sieglinde flytt från Hunding, som misshandlat henne nog.


Solisterna tog väl till vara nyanserna och detaljerna i spelet på nypremiären på Kungliga Operan, inte minst Charlotta Larsson, som med kort varsel fick ersätta Cornelia Beskow som Sieglinde. Hennes täta sopran matchades förträffligt av Joachim Bäckströms kraftfulla tenor, blott inledningsvis en smula sträv i kanterna. Och om valkyriorna lät en smula ojämna så så var Lennart Forséns Hunding utsökt med den rätta svärtan och pondusen i stämman.

Storslagen var Iréne Theorin som Brynhilde, hennes dramatiska sopran expansiv, fokuserad och med en värme mitt i all auktoritet. Greer Grimsleys Wotan hade med få undantag den rätta styrkan, låt vara att jag kan finna rösten en smula metallisk och utan den riktiga svärtan.


God ledning av Hovkapellet stod Constantin Trinks för som såg till att spelet både i diket och på scenen tilldrog sig den rätta uppmärksamheten i ett verk och en uppsättning som tiden ännu inte lagt minsta patina över.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kungliga Operan

Richard Wagner

Staffan Valdemar Holm