ÅSIKT

Kan en Liam bli advokat?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Är man vad man heter?
LENA SUNDSTRÖM om namnen som (kanske) formar våra liv

Foto: Lena Sundström.

När jag gick på lågstadiet fanns det tre killar som hette Fredrik Svensson. Och alla gick i samma klass. En fick därför heta "Ettan", den andra "Tvåan" medan den tredje fick behålla det namn som han ursprungligen var döpt till - Fredrik Svensson.

Ingen tyckte att det var något konstigt med det.

Konstigt hade det varit om någon hade döpt "Ettan" till Ettan Svensson redan från början, för det här utspelade sig på den tiden då allt handlade om att passa in. Och även om vi inte riktigt kunde tävla med den totala fantasilöshet som rådde i England under stora delar av 1700-talet när halva Englands befolkning antingen hade namnen William, John eller Thomas så gjorde vi vårt allra bästa för att ingen skulle behöva sticka ut.

Ungar som hette Malin och Anna och Henrik och Fredrik matchade de nyckelfärdiga husen och de likadana bilarna på garageuppfarterna. För det här var före individualismen. Före individuella pensionsavtal och personliga ringsignaler och originella namn som Jackson och Blanceflor och Tindra och Månfare.

Sedan är förstås frågan om det egentligen spelade någon roll.

Blir ett barn ovanligt för att man ger det ett ovanligt namn, eller kan en Eugené Ebenholtz bli en ganska osynlig prick på samma sätt som en Göran Persson kan bli en svensk statsminister som tar patent på namnet Göran Persson?

För så är det ju.

Varken Nina Persson eller Bo Holmström eller Christer Pettersson är speciellt ovanliga namn egentligen. Något som en gång inspirerade en polare till mig att åka runt i Sverige för att intervjua en moderat som hette Göran Persson och en homosexuell frisör som hette Alf Svensson och en vänsterpartist som hette Bo Lundgren, så att de också skulle få komma till tals.

Nu är det ju inte bara kända personer som får oss att associera vissa namn till vissa bestämda egenskaper. Namn spelar roll. Inte bara för en högutbildad akademiker som är tvungen att köra taxi för att han heter Anatoliy istället för Klas, utan för de allra flesta.

Alldeles oavsett vad vi säger så ger namn oss signaler om social tillhörighet, bakgrund, utbildningsnivå, nationalitet och personlighet. Vilket naturligtvis inte är detsamma som att de alltid stämmer.

"Hej... mitt namn är Ragnar Olsson." (Vad gör en Ragnar Olsson? Kantor? Kds:are mot fria aborter?)

"Hej... mitt namn är Niklas Olsson. " (Nyutexaminerad civilingenjör! Eller mäklare i blåa skoskydd?)

"Hej... mitt namn är Kenneth Olsson (Träslöjdslärare i gröna manchesterbrallor alternativt kommunalpolitiker (mp) långt ner på listan.)

Svenska Kennethklubben (inte att förväxla med Svenska Kennelklubben) har bestämt sig för att samla personer i Sverige som heter just Kenneth (men inte Kennet). De har en egen Kennethsång, säljer Kennethkalsonger och Kennethslipsar, firar Kennethdagen den 22 mars samt utser "Årets Kenneth". Och allt det här är ju sådant som man kan fnissa åt om man vill, samtidigt som Svenska Kennethklubben, medvetet eller omedvetet, tydliggör något som naturligtvis gäller för alla namn.

En Kenneth kan vara advokat eller svetsare, musiker eller gympalärare. Vilket det kanske kan vara bra att påminna sig om ibland, eftersom så många av oss har en massa föreställningar om hur en Kenneth eller en Marie-Louise eller en Lillebror skall se ut.

Man är vad man heter som etnologen Charlotte Hagströms bok på Carlssons förlag heter. Vilket alltid är ett lika intressant och relevant ämne.

För hur mycket präglar egentligen ett namn omgivningens bild av oss, och hur mycket präglar namnen vår bild av oss själva?

Kan en Liam Andersson bli advokat? Får en konsertpianist heta Jimmy Olsson, eller tycker vi att det låter mer förtroendeingivande om han heter Staffan Schöön?

Kan kronprinsessan Victoria bli ihop med en gymägare som heter Lenny eller Cliff eller Said, eller måste han heta något i stil med Daniel för att han skall få förtroendet att bli representant för den svenska nationen vid olika tillställningar?

I Norge tyckte hela fyra av tio norrmän att Mette-Marit borde byta namn när hon gifte sig med Haakon eftersom Mette-Marit inte lät tillräckligt drottninglikt. Det är med andra ord inte bara i Sverige som människor har fördomar om andra människors namn. Fördomarna är globala, det är bara de fördomsdrabbade namnen som växlar beroende på var man befinner sig i världen. Och sedan finns det förstås vissa namn som alltid kommer att vara fel - alldeles oavsett var man befinner sig.

Som Adolf, som är ett namn som troligtvis aldrig kommer att återhämta sig från sin formsvacka efter 1945.

I Sverige pratas det ofta och mycket om -y-namnen som anses som stigmatiserande och klassbundna. Själv har jag aldrig blivit riktigt klok på överklassens förkärlek för att ge varandra smeknamn som Noppe och Topsy och Tosse och Aje, som snarare låter som namn på ett gäng knähundar än viktiga män i slips. Men man kanske helt enkelt får se det som en blygsam mini-revolt i för övrigt icke revolutionära kretsar.

Enligt sociologen Richard D Alford har etnografisk forskning inte kunnat finna ett enda samhälle i världen där medlemmarna inte får något namn överhuvudtaget. Våra namn är vår identitet, samtidigt som de kan användas för att förena och skapa en känsla av samhörighet och gemenskap med andra.

Något som även kan utnyttjas för att förtrycka människor.

I Turkiet har kurderna påtvingats turkiska namn ända fram till 2003. I Sverige förbjöds samerna att ge barnen samiska namn av de svenska prästerna. I Bulgarien har minoritetsfolk som pomaker, romer och turkar fått se sina namn bulgariserade under hela 1900-talet, vilket till exempel kunde innebära att en Haklime Hassan en dag vaknade upp som en Svetla Kosevska. Mot sin vilja.

På samma sätt har revolutioner och stora samhällsförändringar också satt sina spår i länders namnskick.

Under kulturrevolutionen i Kina fick kinesiska barn namn som Jing-Dong (respektera Mao Ze-dong) och Hong-jun (Röda armén). I Sydafrika ökade antalet politiska namn som Tokologo (frihet) och Khululisizwe (befria nationen) kraftigt mellan åren 1990 och 1992. Vilket onekligen känns som snäppet seriösare än att klistra på sina ungar en "Ja till biltullar" knapp alternativt hänga på en s-ballong eller en m-ballong på barnvagnen.

Att någon dedikerad socialdemokrat skulle ge sina barn ett namn som "respektera Göran" är nog fortfarande lika osannolikt som att en moderat skulle ge sina ungar ett namn som "Sänk fastighetsskatten".

För även om namnen i Sverige både har blivit mer internationella och individuella, i stil med Elnam och Rex och Treasure, och även om det i dag finns barn som döps både till Ettan och Etta, så lär det nog dröja ett tag till innan den svenska namnseden förändras helt.

Själv heter jag Lena Amalia Kyong Ran. Och eftersom jag ändå inte är en man som kan heta Zinedine Zidane, så är det ett namn som får duga.

Lena Sundström