ÅSIKT

Vad ska man med konsten till?

Foto: Bild: EDVARD DERKERT
KULTUR

Brittiska JEANETTE WINTERSON är en av vår tids intressantaste författare. Bland hennes romaner, varav de flesta är översatta till svenska, märks Konst och Lögner och Powerbook.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dagarna är hon aktuell med en ny roman, Fyrväktaren, en fantastisk berättelse om Silver som föddes ur slumpen, som resultatet av ett möte mellan en strandad sjöman och en kvinna.

Här skriver Winterson om vad man ska ha konsten till. ”Vad konst kan göra är att framkalla åtrå”, skriver hon. ”Den tid man tillbringar med konst är den tid man tillbringar med sig själv; det finns inga genvägar, inga helgkurser, ingen gräddfil. Det enda man får är upplevelsen.”

Foto: Jeanette Winterson skriver om vad man ska ha konsten till.

En amerikansk dam som reste till Paris 1913 – den sortens dam som fortfarande kommer att resa till Paris 2013 – frågade Ezra Pound vad han trodde att man skulle ha konsten till. Pound svarade: ”Fråga mig vad man ska med en rosenbuske till.”

Europa stod på randen till krig. Spelar rosenbuskar någon roll i krig? Vad kan konsten göra för oss där vi nu står på randen till nya krig?

Jag vet att det finns en smygande känsla, även bland konstälskare, att konsten är en lyx. Trots att bilder, böcker, musik och teater ju faktiskt inte är handgjorda väskor eller parfym, skulle de flesta inte medge att konst är en livsnödvändighet. De ändlösa grälen om finansiering kretsar kring en osäkerhet om konstens roll i samhället. Ingen tvivlar på att vi alla måste vara med och betala för sjukhus och skolor. Säg konst och svaret verkar vara att den ska förlita sig på marknaden. Låt dem som vill ha den betala för den. Konsten är specialiserad, speciell, elitistisk och förmodligen en ren bluff. I Storbritannien tycks några få gamla mästare – Shakespeare, Dickens, Mozart och Puccini – vara nog för att mätta det allmänna intresset för konst.

Modern konst har blivit en mediacirkus, ett pengahungrigt, prismedvetet spektakel beroende av marknaden och trenderna, som ger publiken några få extra namn att lägga på minnet, men som också gör alla cyniska inför själva produkten.

Själva ordet är avslöjande: ”produkt”. Konst behandlas som en handelsvara. Vi tvivlar på dess speciella natur. Döda konstnärer – vare sig det är författare, målare eller kompositörer – tillhör kulturarvet. Levande konstnärer tillhör pr-industrin.

Det må hända att kapitalismen kommer att vara lika framgångsrik med konsten som den varit med religionen, att den slukar den och gör den intetsägande. Även om kapitalismen ständigt betonar den fria marknaden hatar den konkurrens, det vill säga den hatar allt som utmanar den. Vem som helst med den minsta lilla aning om Englands historia känner till den stora konflikten mellan kyrkan och staten. Vi vet att det traditionellt alltid funnits två olika makter: den materiella världen och den osynliga världen. Gud och Mammon.

Nåja, Mammon vann det stora slaget och det finns ingen kraft stark nog att utmana kapitalismens dogm i västvärlden. Kyrkan, med alla sina fel och brister, strävade trots allt efter ett annat värdesystem än det Margaret Thatcher hyllade som ”det enda alternativet”.

Konsten är ett helt annat värdesystem. Precis som Gud sviker det oss ideligen. Precis som Gud har vi helt legitima skäl att tvivla på dess existens, men precis som med Gud lämnar den fotavtryck av ren och skär skönhet. Vi får en aning om att det finns mer här i livet än det som den materiella världen kan förse oss med, och konsten är en ledtråd, en antydan, och när den är som bäst, en förvandling. Vi behöver inte tro på den, men vi kan uppleva den. Upplevelsen ger en vink om att den monolitiska företagskulturen kanske bara är en del av verkligheten. Det här är viktig information och det är konsten som förser oss med den.

När man tar sig tid att läsa en bok eller lyssna på musik eller att titta på en bild, vänder man uppmärksamheten inåt. Världen där utanför, med alla sina krav, måste vänta. När man drar tillbaka sin energi från den yttre världen kan konstverket nå dig med sina alldeles egna energier – och det är väldigt olika energier jämfört med dem som genereras av all den konsumtion som sker runt omkring oss.

Den kreativitet och koncentration som har lagts ned på att skapa konstverket skapar en motström i dig. Det handlar helt enkelt inte bara om att ladda batterierna, som en god natts sömn eller en semester gör, det handlar om att laddas på ett helt annat sätt.

När jag läser Heaney eller Hughes tar jag inte bara till mig en poets syn på världen, jag kliver in i en helt annan värld – en värld som från grunden är byggd på helt andra principer.

”I dikter finner man sällan nyheter, men varje dag dör män olyckliga över att de gått miste om det man kan finna i dem.” (William Carlos Williams)

Konstens motkultur, hur skiftande den än må vara, visar tydligt just det som den materiella världen förnekar oss – kärlek och fantasi. Konsten består av båda – en passionerad, lättsinnig kärlek för själva arbetet i sin egen rätt som om inget annat existerade, och en fantasirik kraft som skapar något nytt av till synes oförenliga material. Konstens experiment är inte finansierat av något statligt projekt, riskkapital eller skitobligationer, de skapas när någon tar upp en penna eller en pensel, eller sätter sig ned vid ett piano eller tar en bit lera och förändrar den för all framtid.

En pengakultur vill ha alla siffrorna, slutresultatet, försäljningssiffrorna, mottagandet, den vill ha avkastning på sin investering, den vill ha mer pengar.

Konsten erbjuder ingen självklar avkastning. Den växlar energi mot energi, intensitet mot intensitet. Den tid man tillbringar med konst är den tid man tillbringar med sig själv; det finns inga genvägar, inga helgkurser, ingen gräddfil. Det enda man får är upplevelsen.

Konsten kan inte förändra ditt liv – det är inte en bantningskur eller den senaste gurun – den erbjuder inga snabba lösningar. Vad konst kan göra är att framkalla äkta åtrå. Med det menar jag att den kan väcka oss och få oss att upptäcka sanningar om oss själva och våra liv, sanningar som normalt ligger kvävda under trycket av det ständiga katastrofområde vi kallar det verkliga livet. Konsten kan föra oss tillbaka till medvetande, ibland stilla, ibland dramatiskt, men ansvaret att ta tag i det vi finner är vårt eget.

Jag känner en man, en kväkare, som arbetade som volontär under andra världskriget och körde ambulans. Medan de andra männen hade fotografier av sina älskade i bröstfickan, bar han omkring på ett foto av en stol i Queen Anne–stil.

I sin förtvivlan över vart människans galenskap fört honom och miljoner andra behövde han påminna sig om den mänskliga naturens storhet såväl som dess fall. Precis som Barbara Hepworth trodde han att konsten har förmågan att precisera och bevara livet i dess mest nobla form.

Han blev antikhandlare för att han ville omge sig med det judarna kallar ”verklig närvaro”. En verklig närvaro är en närvaro där ande och kropp eller ande och ting aldrig blivit åtskilda. Det spelar ingen roll om det handlar om en stol, en bild, en bok eller en människa, det som gör att vi känner oss levande är den livskvalitet som finns lagrad därinne.

Den kvaliteten finner man i överflöd i konsten. Det är den som gör konsten tidlös. Den är orsaken till att konsten inte åldras. Vi vänder oss inte till Shakespeare för att få veta mer om livet i det elisabetanska England, vi vänder oss till Shakespeare för att få veta mer om oss själva nu.

Åk och titta på Antony Gormleys Angel of the North och du kommer att känna igen samma fantasifulla väldighet som i katedralen i Chartres eller Westminster Abbey. Skalan är annorlunda, sensibiliteten har förändrats, men anden är den samma.

Massproduktion är kloning. Konst handlar om en personlig vision. Olika personer kan jobba tillsammans, som de måste inom teatern och operan, eller när assistenter jobbar under en mästare, eller också kan de arbeta för sig själva. Hur det än går till så är konsten aldrig en fabrik eller ett löpande band. Till och med Duchamps ready–mades var ett sätt att tvinga oss att fokusera på tinget i sig självt.

Kapitalismen vill inte att vi koncentrerar oss – då kanske vi upptäcker hur mycket som saknas. Ett dimmigt, oskarpt konsumerande är det som passar marknaden bäst. Någon måste ju köpa överproduktionen av meningslösa, döda ting.

I motsats till det är all konst levande teater. Dialogen fortsätter mellan tinget, dess skapare, ägare, åskådare, åhörare, läsare. Roger Warner är 89 och han pratar fortfarande med sina möbler. Hans dotter, regissören Deborah Warner, får scenen att tala till oss.

Konsten är en sammanhängande enhet som förs från hand till hand, går förlorad, återupptäcks, finns i ting som ett bevis på den levande ande som trotsar materialismens ortodoxi.

Ja, konsten förvandlas till samlarobjekt eller troféer åt de rika. Ja, konsten köps och säljs för stora summor, men det är inte dess syfte eller dess natur. Även om pengar upphörde att existera skulle konsten finnas kvar. Om ett krig jämnade London med marken imorgon skulle någon genast börja arbeta på en installation av spillrorna.

Varför sköt talibanerna sönder Buddhastatyerna? Varför brände Hitler böcker? Varför bannlystes James Joyces Odysseus? Varför vägrade Franco att visa Guernica?

Konsten är kraftfull, konfronterande, svår. Den utmanar det vi är. Det gäller en stol i Queen Anne–stil och Mona Lisa, lika väl som Rachel Whitereads HOUSE (som revs av Bow Council samma dag som det vann Turner–priset).

Vi kan tysta konstens styrka på alla möjliga olika sätt – att förstöra den eller att bannlysa den är lite väl uppenbart. Ett populärt sätt är att göra den så bekant att vi inte längre lägger märke till den (Constable), eller att göra den sentimental, så att vi läser den men inte låter den läsa oss (Dickens). Ännu bättre är det om man kan se tv–versionen hemma i soffan.

Stolen i Queen Anne–stil må verka ofarlig jämfört med Rachel Whiteread, men innan vi tröstar oss med dess antika status (det vill säga: dyr – död), så plockar vi med den till Ikea och ser hur det platta kartong–folket bleknar.

Låt er inte luras av hur kapitalismen tar sig an konsten. Den låtsas göra det för pengarnas skull, men under pengarna finns skräcken. Skräcken över att det kanske finns ett alternativt sätt att leva.

Det finns ett annat sätt, och det är inte William Morris Utopia, eller en falang till Omegagruppen, det är en hyllning till den mänskliga anden. Konsten påminner oss om de möjligheter vi övertalats att glömma bort. Fred eller krig, vi behöver alltid alternativen.

Jeanette Winterson (översättning Anna Troberg)