ÅSIKT

Ljud över allt!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG om en festival på väg - ut på gatorna, till och med?

För tio år sedan var Stockholm New Music en stel, trist festival som inte tog hänsyn till livet utanför konsertsalarna. I dag har den utvecklats till ett nav för nutida musik, ljud, konst och kommit att närma sig liknande festivaler i Berlin, Wien och Amsterdam.

Vi ser det redan i festivalens något anspråksfulla rubriker: "Himlens närvaro och frånvaro", "Att tala med änglar". Ja, försök få med ungarna på konserten "Fragmentets frihet".

I år handlar det om platsen och rummet. Plats i betydelsen något i rörelse, under ombyggnad, i behov av arkeologisk utgrävning. För är det något musiken saknar är det givna rum. Även bildkonstens idé om platsspecifik konst passar de flyktiga tonerna dåligt. Redan under 1700-talet när kyrkan började förlora greppet började ju musiken frigöra sig och bilda egna, imaginära rum. Och med teknikens hjälp är ljudet numera totalt flyttbart över nätet och hårddiskar.

Musikens rum brukar uppstå när man minst anar. I kassakön på köpis när man försöker minnas kontonumret. I bussen hem från jobbet. I bilen. På toaletten. På krogen. På badstranden. I buskarna utanför festivalområdet. Vi kastas handlöst genom tidslagren. Eller som tonsättaren Luigi Nono skriver i sin dagbok, apropå det vidsträckta lyssnandet: det träffar oss "som signaler från det ofattbart rika akustiska livet inom oss och utom oss".

I staden är vi ständigt föremål för akustisk modellering. Likt Heiner Goebbels Surrogate Cities (den 23:e) som vill gestalta "stadens strukturella grundstomme med hörn, pelare, väggar och fasader". I stället för att blanda brukar Goebbels ställa texter, bilder, musik, ljud, ljus, skådespeleri, film o s v bredvid och

ibland långt ifrån varandra. Det bygger på motsatser och konfrontationer och skapar en stor skådeplats där publiken tvingas dra egna slutsatser. Det är akustisk konst med en ny sorts mediebalans.

Eventuellt uppstår musiken på ett antikvariat. Som i Kristina Kubischs ljudinstallation A History of Archives på Rönnells antikvariat (den 18:e). Det brukar vara svårt att värja sig från hennes elektromagnetiska passager där minsta vridning på huvudet påverkar rumsupplevelsen. Här är det berättelsen om ett antikvariat och själva platsen som ett (ljudande) arkiv.

Egentligen är det pinsamt enkelt. 1. Det finns ingen ren musik. 2. Det finns ingen olämplig plats. Utan allting sitter i lyssnarens egna begränsningar och energin som alstras i rummet. Det brukar kännas påtagligt när Guds Söner, alias Kent Tankred och Leif Elggren, skrapar, gnider, slår, skakar, hasar föremål genom rummet i sina ommöbleringar och ombyggnationer. I installationen Mottagning, ett sätt att överbrygga döden och skapa förutsättningar för ett mirakel (premiär den 18:e) är det 32 järnplåtar som tvingar fram en räcka ljud.

Hela den akustiska tillvaron befinner sig på glid i ett bottenlöst vatten. Ibland är vi mitt-i-mellan och inte riktigt medvetna om det är ljud eller musik, om ljudet kommer från utsidan eller insidan av vår egen kropp. All musik är ljud men alla ljud behöver nödvändigtvis inte vara musik. Ta Åke Hodells Djurgårdsfärjan över floden Styx där en idyllisk båtfärd plötsligt störs av Charons avgasblå kråkkör, mistlurar i djupa register, klockklanger och militärens störsändare som trasar sönder meddelanden. Stycket finns också som handkolorerade vykort för turister att sända hem efter en lyckad färd på Stockholms vatten! Och nu får det ytterligare några remixer just på Djurgårdsfärjan (den 22:e).

I grunden handlar det även förstås om kampen mellan två kulturer som tvingas existera bredvid varandra: den "populära" och den "seriösa" trängs i samma offentliga rum. Men där rockmusiker alltid har spelat starkare och speglat sig i samhällets kodstyrda kommunikationssystem med större skicklighet. Med det inte sagt att Stockholm New Music inte försöker störa det unisona skriket med en ömtåligare konst som riktar sig till individen snarare än gruppen.

Jag vill absolut inte överge tanken att städer alstrar musik, eller som Magnus Haglund skriver i den 180-sidiga festivalboken: "Varje stad har sin egen ljudkonst, sina egna spänningsfält i mötet mellan klang och rum, röster och rörelser." Men att lyssna till städer som om det vore musik ställer krav i en kulturell kontext som mer eller mindre har slutat lyssna. Vi lever dessutom i en teknisk-imaginär värld där vi tror oss veta varför saker och ting låter som de gör. Fast meningen med ljuden är oss fullständigt obekanta.

Faran är väl att den insikten stannar inom systembyggarnas egen sfär. Så ett litet tips till nästa år är att flytta ut festivalen och bryta in den i folkmassorna, som plötsligt får höra något de inte visste att de skulle få höra.

Mikael Strömberg ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik