ÅSIKT

Vilse i rymden

Göran Sommardal om ”Aniara” – och varför nya filmen inte gör Harry Martinsons klassiska epos rättvisa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Undergångssagan om rymdskeppet Aniara på drift i universum har för första gången blivit spelfilm.

avGöran Sommardal

KULTUR

Aniaragymnasiet, bokhandeln Aniara, Aniarabarn, Aniara begravningsbyrå, gruppbostaden Aniara, Aniara – din frisör … 

A-ordet har sedan 1956 spridit sig i rätt många riktningar, ”inspirerat”, fascinerat, lämnat avtryck. Det tyder på en rätt oväntad popularitet för ett diktverk på 218 mestadels jambiska sidor, med en klart dystopisk ändalykt.    

I den första av de tre essäerna i Lägesrapport från Aniara vidgår Anna Hallberg i sin essä ”Var är Aniara?” att det är lätt att bli sentimental under läsningen av Harry Martinsons rymdepos, att det kan dra åt det pekorala, men hon tillägger (inom parentes), en smula gåtfullt: ”liksom det mesta som har betydelse”.

Och jag kan inte annat än hålla med henne: ”En torrare och friare stil skulle förmodligen göra dikten bättre, men den hade inte blivit lika älskad.”

Själv skulle jag dock hellre karakterisera det som en förkärlek för avrundningar: emotiva, tematiska, verstekniska. Aniara är ju trots allt närmast en svit av sångcykler, där de 29 första sångerna är identiska med de 29 dikterna i sviten ”Sången om Doris och Mima” ur samlingen Cikada.

Händelseförloppet i Martinsons Aniara fortskrider inte dialogiskt utan pulserande framåtriktat, och människor kan framträda i egen subjektiv rätt, som mimaroben – den allseende Mimans vicevärd. Emellanåt är de inneslutna i en konflikt eller ett samförstånd, eller iakttagna i sina existentiella rörelser. Aldrig pratledes.

Att som Pella Kågerman och Hugo Lilja i filmatiseringen av Aniara göra mimaroben till en kvinna, trots att han tydligtvis om än inte alltför påträngande är en man, transformerar på ett olyckligt och omotiverat vis förbindelsen mellan mimaroben och den kvinnliga piloten, Isagel, från att ha karaktären av ett för hela verket typiskt uttryck för ett kompensatoriskt begär och en sinnlig men solenn fascination, till en nickande igenkännbar lesbisk kliché.

Allt är naturligtvis tillåtet, om den skapar fullödiga konstnärliga resultat.  Och nej, jag är knappast upprörd över lesbisk kärlek på film, men jag är kritisk mot denna genuspolitiska opportunism av samma anledning som jag vore det om en kärleksrelation mellan två män i en bok av Jonas Gardell utan godtagbara skäl gjordes om till en historia om en man och en kvinna. Att detta bland annat iscensätts med ett par slitna slagnummer ur den amerikanska (och därmed svenska) romcom-repertoaren: bassänghångel och naketkyssande under strilande dusch – gör knappast saken bättre.

Den övergripande tematiska rörelsen i Martinsons epos beskriver ju hur vår jordiska mänsklighet blir allt mindre upplevelsebar som mänsklig ju längre bort från det jordiska i alla fysiska och metafysiska bemärkelser vi hamnar. Inte ens den samlade kraften av vetenskap och konst, våra unika föreställningsförmågor, som Miman gestaltar, kan i längden hålla det mänskliga kvar i oss.

När ”Aniara” publicerades 1956 bröt den ny mark, både idémässigt och som konstnärlig och existentiell gestaltning (Läs recensionerna!). Den innehöll en både verklig och gåtfull utmaning av människans ödeläggelse av planeten. Kågermans och Liljas filmatisering förmår inte lyfta den visionen, deras moderniserade tolkning når inte längre än till en av tidsandan välsignad naturlighet: upprörda köbildningar, igenkännbara ångestattacker, relationsterapi.

Foto: TT
Harry Martinson med filmprojektor i hemmet i Gnesta 1954.

Martinsons visionära drift var att medelst Aniaras drift genom rymden föreställa sig det existentiellt otänkbara. Trots imponerande iscensättningar och ljudläggningar kommer filmen inte längre än till att tidstypiskt knapra på visionens utanverk.

Hellre hade jag sett att filmskaparna valt att tillfoga ”det lyckliga slut”, som Bengt Gustafsson berättar om i sin essä ”Om vanmakten och hoppet i Aniara”, som ännu fanns i korrekturet, där människorna ”i rymdtät bärgningskapsel” skulle fraktas till en grön planet ”av enkel art” vid Proxima Centauri.

Och som Martinson själv bestämt förkastade.

Då hade vi åtminstone haft en anledning att bli upprörda, i stället för att bara sucka.

ARTIKELN HANDLAR OM