Maktens mekanismer

Det ska snöa när en Verdi-sopran dör

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Markus Gårder.
Ida Falk Winland och Susann Végh.

Det ska snöa när en Verdi-sopran dör. I Malmöoperans La traviata dör Violetta i ett snöfall på en naken scen. På Kungliga Operan dör Gilda i Rigolettos famn i ett snöfall på en naken scen. Nakna är också hur Hertigen, denna Don Juan-figur, vill ha sina kvinnor.

Öppningsscenens festmåltid, där mödrar söker skydda sina döttrar från Hertigens trevande händer medan fäderna vid bordet vänder ryggen till, har i bakgrunden en väggbonad med Hieronymus Boschs tavla som föreställer Kristus nedstigande i helvetet.

Målningen symboliserar Sofia Jupithers uppsättning, där ondskans alla smådjävlar söker hindra den som vill ändra på sakernas tillstånd.

Spelet är förlagt till mitten av 1800-talet då operan hade premiär. Verdi kämpade som alltid med censuren, att skildra en härskare nära en samtida verklighet var inte att tänka på. Texten är också justerad efter det ursprungliga librettot: när Hertigen besöker Sparafucile på värdshuset ber han inte längre om lite vin och ett rum, utan om vin och dennes syster.

Vi ser hur individen underordnar sig makten, hur hovet kring Hertigen släpper loss först när han lämnat festen och hur de söker vara honom till lags i fyllan genom att röva bort Gilda. Accenten ligger på den personifierade makten gentemot det beroende kollektivet. Detta fungerar bra, körscener blir dynamiska och vi ser hur personerna förhåller sig till maktens karisma.

Men det är inte bara la donna som är mobile här. Alla ändrar sig. Hertigen är i arian ”Ella mi fu rapita” kär på riktigt, men det har han glömt på värdshuset med ”La donna è mobile”. Gilda vill plötsligt inte se Hertigen död trots hans otrohet, liksom Maddalena som efter att ha värjt sig mot honom tycker han är för snygg för att dö, eller Sparafucile, som plötsligt går med på att döda en främling i stället. Men tempot är så högt att dessa psykologiska paradoxer passerar.

Musikaliskt imponerar Karl-Magnus Fredriksson i titelrollen, en varm baryton med styrka och karaktär. Leonardo Capalbos Hertigen drogs med en lätt indisposition, men gjorde en fin insats och bakom den något hämmade stämman anas en riktigt bra tenor. Ida Falk Winlands välriktade och vackra sopran ger Gilda kropp, kanske för mycket kropp, då denna roll helst ska ha en tyngdlös röst. Sparafucile får en demonisk röst och ett diaboliskt spel av John Erik Eleby, medan Lionel Bringuier dirigerar Hovkapellet med återhållen hetta ända in i det sista snöfallet.

ARTIKELN HANDLAR OM