ÅSIKT

Om alla rasister är galna vore det enkelt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

NIKLAS NÅSANDER om en utskälld opinion - och en rasism som vi alla är skyldiga till

Nyligen presenterade integrationsverket en undersökning som visar att var tredje svensk kan tänka sig rösta på ett invandrarfientligt parti. 36 procent tycker att vi inte ska släppa in fler invandrare.

Det här är en opinion som makthavarna har varit dåliga på att möta och rådande konsensus har gjort att en genomtänkt argumentation sällan infunnit sig. I stället för samtal har vi fått censur, i stället för problemlösning demonisering. Bland så kallat vanligt folk märks en tydlig irritation över att varje kritik av integrationspolitiken stämplas som rasistisk, nazistisk eller - som uttrycket nu lyder - främlingsfientlig.

De är heller inte dummare än att de genomskådar på vilket cyniskt sätt högern missbrukar detta ord i sin propaganda för fri arbetskraftsinvandring som medel att slå sönder svensk löne- och arbetsmarknadspolitik.

När den antirasistiska retoriken missbrukas ökar risken för en politisk rekyl. På sikt växer klyftan mellan politiker och väljare. Folk trängs in i bås där de inte känner sig hemma. Kallar man en oroad fattigpensionär i Bred-äng som inte längre vågar gå ut på kvällarna för rasist tillräckligt många gånger tror hon till sist att hon är det.

Missbruk av ord skapar också en falsk trygghet. Om alla rasister är galna vore saken enkel. Men de nya högerpopulistiska partier som växer fram i Europa är breda folkliga rörelser. De har mycket lite att göra med de obskyra grupper som varvas på löpen tillsammans med pedofiler och kriminella mc-gäng. Här hemma tar till exempel sverigedemokraterna avstånd från rasismen - i vart fall på hemsidan. De argumenterar också tydligt mot det rasbegrepp som av tradition använts inom upplysningstraditionen och inom nazismen. Däremot ogillar de multikulturalismen: "Vi vill ha en mångkulturell värld, inte ett mångkulturellt land."

Denna uppfattning framstår i dag som kontroversiell. Ofta beskrivs den till och med som ett uttryck för extremnationalism. Men vid närmare eftertanke är det en uppfattning som ligger helt i linje med nationalstatstanken. Det nya är egentligen mainstreamuppfattningen: offentlighetens försvar för multikultur, överstatlighet och ekonomisk integration.

På en ideologisk nivå handlar det förstås, i fallet EU, om ett fredsprojekt mellan Frankrike och Tyskland. Tidigare kunde omsvängningen även tolkas som ett uttryck för en generös flyktingpolitik.

Men i hög grad tycks hållningen vara taktiskt betingad. Den handlar inte så mycket om nya principer som om industrins intresse av att frigöra statsmakten ur den nationella demokratin och skapa fri rörlighet för arbetskraft och kapital. Vi ser också hur olika invandrargrupper behandlas. I USA och en rad europeiska länder gör allt fler branscher sig beroende av ett oorganiserat underproletariat - trenden är där att se mellan fingrarna när det gäller illegal arbetskraftsinvandring.

Motsvarande utveckling är på gång i Sverige. Här lockar oorganiserad svart arbetskraft från de baltiska länderna som hembiträden, fruktplockare, byggnadsarbetare och så vidare. Behovet av högkvalificerad arbetskraft tillfredsställs genom att länderna i tredje världen dräneras på intelligentia. Politiken när det gäller dessa två invandrargrupper står i skarp kontrast mot dem som i våra länder verkligen skulle behöva skydd - de politiska flyktingarna.

Dubbel bokföring tillämpas även på andra områden: Samtidigt som multikulturalismen upphöjs till över-ideologi motarbetas etnifiering inom den egna intressesfären som utslag för separatism (Sameland, Wales, Bretagne, Baskien"). Men inom de områden man av maktpolitiska skäl har behov av att försvaga (det forna östblocket) eller där marknadsanpassningen gått för långsamt (Balkan) understöds en långtgående nationell splittring. Stödet till Israel faller in i mönstret som exempel på hur maktpolitiska överväganden vunnit över pluralistiska ideal.

Frågan är om inte den hastiga och oreflekterade omsvängningen till följd av EU-anslutningen delvis kan förklara de svårigheter som finns i hanterandet av de nationalistiska rörelserna. Makthavarna har varit så förblindade av att vinna opinionen för sitt EU-projekt att de inte riktigt funderat igenom alla problem.

Om denna tes är riktig skulle oviljan att tala med till exempel sverigedemokraterna inte bara handla om taktiska avväganden i kampen mot främlingsfientligheten, vilka i sig inte behöver vara oriktiga, utan också om en rädsla för att inte klara debatten. I så fall är det illa.

Men även vänstern har svårt att hantera den nationella frågan. I ett tidigare skede var den tydligt internationalistisk och skälldes då för att vara landsförrädisk. EU-projektet har under senare år drivit vänstern till ett tydligare försvar för nationen.

Vänstern har dock inte samma problem med den nationalromantiska och i huvudsak tyska form av nationalism som den svenska borgerligheten historiskt sett har dragits med. Den kan på ett friare sätt knyta an till en fransk tradition med tonvikt lagd på konstitution och ett från etnicitet frigjort medborgarskapsideal.

Det innebär dock inte att vänstern behöver bejaka de postmoderna teorierna om nationerna som abstrakta konstruktioner, utan kan se dem som historiska (och föränderliga) realiteter. Härigenom står man också friare att i kampen mot rasismen hävda vikten av integration. Det multikulturella konceptet kan kritiseras från andra utgångspunkter än rasisternas och nationen försvaras med andra argument: om kapitalet fritt kan söka sig till områden där lönerna är lägst och om arbetarna dessutom är ohjälpligt splittrade i etniska fraktioner försvåras inte bara det fackliga arbetet utan också parlamentens förmåga att reglera ekonomin. Ett försvar för nationen blir i ett sådant perspektiv ett försvar för demokratin.

Men vänstern har också ett annat trumf på handen. Med hjälp av klasskampsteorin, som är universalistisk till sin karaktär, kan en mängd motsättningar som tenderar att tolkas i termer av etnicitet upplösas i sociala intressekonflikter. De högerpopulistiska rörelserna har sin styrka i att de öppet lyfter fram problem i invandrartäta förorter, problem som i huvudsak drabbar arbetarklassen och därför är osynliga i den vanliga politiska agendan. Deras svaghet är att de skyller problemen på invandrarna.

Vänstern står här inför en stor pedagogisk uppgift. När välfärden sviktar är det ju arbetarklassens bostadsområden som förfaller, deras barns skolor som havererar. Den nyliberala politiken har medfört att tidigare trygga arbetarklassförorter sjunker ner i närmast trasproletära omständigheter med småkriminalitet, gängbildningar och narkotikalangning - och, där sådana finns: sjunkande priser på borätter. Ute i förorterna är oftast de undre skikten av arbetarklassen invand-rad.

Etnicitet och klasstillhörighet sammanfaller alltså på ett sätt som det krävs en viss förmåga till strukturellt tänkande att se. Den irritation man kan se inom arbetarklassen handlar till en inte ringa del om politikernas sätt att komma farande med rasismstämpeln så fort de drabbade vittnar om sina konkreta erfarenheter.

Tydligt är också att medelklassens vilja att stämpla varje missnöjesyttring som ett uttryck för främlingsfientlighet är deras sätt ljuga sig bort från ansvar - ett strukturellt och ekonomiskt problem de själva skapat genom sin nyliberala politik förvandlas till ett individuellt moraliskt problem.

Förfaringssättet framstår som särskilt stötande med tanke på att den mediala och politiska klass som sätter agendan sedan länge segregerat sig och sina barn bort från problemområdena.

Man skulle alltså med en polemisk tillspetsning kunna ställa frågan om inte den multikulturella överideologins syfte är klassiskt: att härska genom att söndra.

Försvaret av nationen var från början en borgerlighetens paroll. I kampen för jämlikhet och demokrati skulle kravet kunna ges ny innebörd av den klass som i allmänna val alltid har flest röster. Men här ligger också faran. Nationalsocialisterna vann sina anhängare inom medelklassen. Den nya högerpopulismen tycks, även om ordentlig forskning ännu saknas på området, i större omfattning locka till sig svikna arbetarväljare som genom den nyliberala politiken fått sin välfärd krossad.

Här ges inga enkla lösningar, men helt klart krävs en offensiv jämlikhetspolitik, integration och en tydlig politisering av samhällsdebatten för att inte den allmänna rösträtten på sikt ska bli en demokratins fiende.

Men i bakgrunden finns ändå en allvarligare fråga: överallt i den vita världen definieras etnisk underklass ut. Utanför våra gränser massmördas fortfarande - femhundra år efter Columbus - barn av annan religion och hudfärg än vår. Länderna i tredje världen sjunker allt djupare in i koloniala beroenden. I framtiden kommer man att minnas vår tid som den segrande nyliberala rasismens era.

Den allvarliga frågan skulle alltså kunna formuleras ungefär så här: demoniseras rasisterna för att dölja den strukturella rasismen som vi själva är skyldiga till? Är deras stora fel att de likt barnet i sagan om kejsarens nya kläder säger det alla vet - att vissa barn har mindre värde än andra?

Rasismens

rötter 2

Niklas Nåsander