ÅSIKT

Förortens riktiga rövare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Janne Flyghed om hur EU letar terrorister på helt fel ställen – och hur utsatta områden förstörs

Tensta galleria som köptes upp av den ”ekonomiske äventyraren”, Steve Boultbee, för tre år sedan. Till höger: spår efter kravaller i Tensta hösten 2009.

För fem år sedan introducerades i terroristdiskussionen begreppet violent radicalisation, våldsinrikad radikalisering. Enligt EU:s radikaliseringsdokument från december 2005 innebär radikalisering ”att människor antar åsikter, synpunkter och idéer som skulle kunna ­leda till terroristhandlingar”. Fokus har här förflyttats från själva handlingen till bakomliggande åsikter och tankar. ­Ytterligare ett steg i den riktningen tas i ett nytt EU-förslag som kom i våras.

I stor utsträckning har radikaliseringsdiskussionen handlat om hur ”muslimsk ungdom” i stor­stadens förorter trimmats av ­illasinnade imamer till att bli fullfjädrade terrorister. Grogrunden sägs vara främmande kulturers svårigheter att anpassa sig, i synnerhet de ungdomar som kläms mellan det nya landets värderingar och föräldrarnas muslimska. Sådan ungdom ska vara särskilt mottaglig för radikala budskap vilket gör att de hamnar i en radikaliseringsprocess som kan leda vidare till våldsbenägenhet.

Processen består av fyra på varandra följande steg: pre-radikalisering, självidentifikation, indoktrinering och jihadisering. Steg ett handlar om personens livssituation i vid bemärkelse strax innan den radikaliserande processen inleds. Nästa steg är identifikationsfasen där individen accepterar ”budskapet” och söker sig till ­likasinnade. I tredje fasen rekryteras individen till en grupp och får information som stärker övertygelsen samt träning för kommande aktioner. Sista fasen utgörs av en övertygad individ som är beredd att planera och utföra attentat. Det är den tilltänkta karriärvägen för en terrorist.

För att motverka detta har EU satt in motåtgärder. Det övergripande syftet är att på ett så tidigt stadium som möjligt stoppa radikaliseringsprocessen. Det nya förslaget från i mars i år ingår i denna motstrategi och är en uppmaning till medlemsländerna att sammanställa ­data och information om processer som leder till ”våldsinriktad radikalisering”. Det kan ses som en förlängning av Stockholmsprogrammets planer på att skapa en EU-baserad databas över politiska aktivister under den luddiga rubriken ”våldsamma bråkstakar”.

Tanken är att samla in information baserad på 70 frågor indelade i 14 rubriker om personer som kan befaras ligga i farozonen för att hamna i radikaliseringsprocessen. Därför vill man bygga upp ett omfattande kunskapsbaserat register för att tidigt kunna ingripa mot tilltänkta våldsverkare. Frågorna täcker ett brett spektrum från ­relationer till ”skolkamrater, grannar, vänner, släktingar, tidigare medfångar” till uppgifter om personen muntligen har kommenterat ”användandet av våld”, haft ­intentioner att delta i våldsaktioner, eller kommit med ”andra ­yttranden, huvudsakligen av ­politisk natur, där ­argument baserade på radikala meddelanden använts”. Åtgärder som ligger ­tidigt i ­radikaliseringsprocessen, i vissa fall till och med innan det som benämns pre­radikalisering.

Många ställer sig kritiska till att det finns några kulturella förklaringar till oroligheterna i Europas förorter. Det tror jag är felaktigt, kulturella faktorer har stor betydelse – men en helt annan kultur än den som vanligen förekommer i diskussionen. Vi har nämligen att göra med en kultur präglad av privatiseringsiver och kortsiktigt vinsttänkande. En kultur som ligger långt i från ungdomarnas verklighet.

Ett tydligt exempel på detta är utförsäljningen av galleriorna i Tensta, Rinkeby och Hässelby gård. För tre år sedan köpte en ekonomisk äventyrare, Steve Boultbee, drygt 500 butiker av den borgerliga alliansen i Stockholms stad för drygt 10 miljarder. Nu börjar vi se konsekvenserna av denna utförsäljning. Brutna löften, drastiskt höjda hyror följt av vräkta affärsidkare som lett till närmare 300 hyrestvister. Stängda butiker och försämrad social service i redan underprivilegierade områden.

Vad förväntar man sig?

Oavsett kulturell bakgrund är den rimliga reaktionen frustration. Men den frustrationen leder inte till terrorism, det är ett helt annat spår. 9/11 hade inte sin upprinnelse i Paris förorter, Rosengård eller Tensta, områden som påstås ligga i riskzonen för våldsam radikalisering. I de aktuella förorterna handlar det om klassbaserad segregering som vissa försöker dölja bakom diffusa terroristresonemang. Det är snarare märkligt att det är så lugnt i dessa områden.

Vid de tillfällen då det trots allt förekommer våld, och då främst mot egendom, handlar det om en helt annan radikalisering än den som vissa terroristexperter så envetet jagar. Konflikterna i storstädernas förorter har inte sitt ursprung i områdenas speciella kulturmix.

Däremot lyckas distanserade beslutsfattare förvärra situationen genom att inte bara sälja ut förortens byggnader utan även människorna som befinner sig i dem. Hur kan någon bli förvånad över att det stundtals brinner i förorten när det ständigt tillhandahålls så mycket bränsle?

Janne Flyghed