ÅSIKT

LO:s valfilm ger tår i ögat

170 år av rörelsehistoria ljuder i låtvalet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur LO:s valfilm.
KULTUR

Den engelska protestsångaren Billy Braggs There is power in the union från 1986 gör nu renässans i LO:s nya valfilm, där den matchas med bilder på arbetare i olika situationer, klasskampsappellen mjukas upp av brandmännens, städarnas och undersköterskornas ofta leende och aldrig arga ansikten i mjukt sommarljus. Det gör den rätt socialdemokratisk: vi försvarar oss, men med förnuft, liksom.

170 år av rörelsehistoria ljuder i låtvalet. Bragg var inspirerad av Joe Hills låt från 1913 med samma titel och budskap, men annan text och melodi. Albumet heter dessutom Talking with the taxman about poetry, vilket är en dikt av den sovjetiske futuristpoeten Vladimir Majakovskij. Så är ju också arbetarrörelsens historia dess styrka, så intimt förknippad med rättigheter och välstånd att den aldrig har kunnat utmanas politiskt. När Alliansen vann 2006 var det efter att Moderaterna gjort sig av med sin hata-facket-retorik och börjat kalla sig arbetarparti. Det är detta förtroendekapital LO nu spelar ut.

Bredvid Braggs råare elgitarrsversion är arrangemanget väl sentimentalt, med piano, stråkar och skönsång av Linda Sundblad. Men nog får jag en tår i ögat. Inte minst när vi i denna tid av rasistisk mobilisering hör rader som ”Down with the blackleg/ all workers unite/ With our brothers and our sisters from many far off lands”. På svenska: ner med svartfötterna, arbetare förena er, med våra bröder och systrar från många fjärran länder”.

Där är vi hela vägen tillbaka till Kommunistiska Manifestet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Joe Hill