ÅSIKT

Hur blev den gamla människan en maskot?

Kristina Lindh: ”Gullig klickraket” tycks vara det bästa vi kan hoppas på efter 80

Foto: Thinkstock
Äldre människor framställs i media som en sorts gulliga gosedjur, skriver Kristina Lindh.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Världen är otäck, debatten hård och vårvintern känns som ett knytnävsslag. Vad ska en stackars samtidsmänniska göra? 

Svar: fly eländet med hjälp av en tant. 

”Jag kände att ni behövde det här idag”, skriver en vän i flödet och bjuder på ett klipp. Från gränden där en 97-åring svänger loss. Från korsningen där en farbror headbangar till Metallica. Från släktmiddagen där två åldringar trotsar naturlagarna på dansgolvet. 

Budskapet anses upplyftande för långt fler än närmast berörda barnbarnsbarn. ”Ska vi ta en Dagens mormor?”, säger Tilde de Paula till tittarna när morgonens nyhetsgenomgång i TV4 ska avslutas, och presenterar en kvinna vars relation till rollatorn bara överträffas av den till musik. 

Kvällstidningarna har gjort de gulliga gamlingarna till basvara i klickbetes-genren ”du anar inte vad som händer sen”. Och på talangtävlingar jorden runt går ett ”Aaaw!” genom publiken när 90-plussarna äntrar scenen.

Hur blev den gamla en maskot? Låt oss för enkelhetens skull skylla på Amelia Adamo. Eller använda henne som symbol. Tidningsdrottningen som på 90-talet lanserade månadsmagasin för lastgamla 30-plussare, redan det klassat som våghalsigt, och som snart upptäckte den tjugo år äldre och ännu mer köpstarka målgruppen mappies, varpå titeln M-magasin var född.  

Adamo både red på och skapade en våg. Den som uppstått med 40-talisterna och deras förmåga att i varje åldersfas sätta ny standard. Precis som de en gång var de första tonåringarna blev de nu de första aktiva, konsumerande pensionärerna.

Snabbt fylldes resereklamen av gråhåriga snyggon på kryssningsfartyg.

Bilden av ålderdomen klövs helt enkelt i två. I stället för att tala om ungdom, medelålder och ålderdom talade man nu om fyra livsfaser, där de yngre äldre befann sig i fas nummer tre. 

Termen ”tredje åldern” var långt ifrån ny men fick tack vare bankernas lånefest och en tilltagande individualism sitt publika genombrott. Snabbt fylldes resereklamen av gråhåriga snyggon på kryssningsfartyg. Bara för att man fyllt 65 tar inte livet slut, liksom.

Och visst såg det härligt ut. Men i samma takt som de yngre pensionärerna mutade in sin nya coola position puttades de riktiga åldringarna in i dess motsats. 

Människor i fjärde åldern blev allt det som de i den tredje inte var. Å ena sidan fattiga, ensamma och sjuka. Å andra sidan harmlösa. En sorts gulliga gosedjur att använda som pausunderhållning för den som behöver fly stress och press en stund. 

”Jag utgår från att en äldredebatt kommer fräsa loss snart”, sa artisten Annika ”Säkert” Norlin till Dagens Nyheter när hon på tröskeln till 2018 fick titta i spåkulan och sia om det kommande årets bråk på kultursidorna:

– Vi uttrycker oss helt stört om äldre människor, som någon slags julbonad på väggen.

Frågan om synen på gamla står inte högt i kurs när kampanjerna inför höstens riksdagsval rullar i gång

Ur ett vidare debattperspektiv ter det sig som en milt sagt from förhoppning. Frågan om synen på gamla står inte högt i kurs när kampanjerna inför höstens riksdagsval rullar i gång. När väljarna själva får ange prioriterade ämnen ger äldrefrågorna lågt utslag i mätningarna; striden står kring ordning och reda, trygghet och gränser.

Inte ens mot det mer specifika kultursamtalet har ämnet en chans. Hur lockande är en debatt om äldrebilden mot febriga fajter om normkritik och godhetsparadigm?

I sommar är det exakt hundra år sedan ålderdomshemmen infördes i Sverige. En ny fattigvårdslag antogs och med den förpassades fattigstugorna till historien. Lagen innebar dels att äldre blev en egen omsorgskategori, dels att deras tillvaro successivt förbättrades. 

Berättelsen om dagens äldrevård är som bekant en annan, dominerad av rapporter om resursneddragningar och vanskötsel. Vad som sällan nämns, eftersom det sannolikt ses som en trivialitet i sammanhanget, är den infantiliserade ton med vilken den åldrade ofta bemöts. 

Den gamla har inte bara blöja. 

Hen blir också tilltalad som ett barn.

Foto: Youtube
Youtube vimlar av äldre damer som rör sig roligt till musik. ”Den dansande åldringen både trotsar och bekräftar idén om ett erotikens bäst före-datum”, skriver Kristina Lindh.

Hur länge kan vi fördröja klivet från den tredje till den fjärde åldern? Det är ur behovet av att bearbeta vårt eget avslutande livskapitel som suget efter den gulliga gamlingen ska förstås. I reaktionen på tanten och farbrorn som roar världen med schyssta moves, blandas den förminskande blicken på samhällets mest harmlösa befolkningskategori med hoppet om att jag hela livet ska ha kvar förmågan att uttrycka vem jag är.

Att äldreklippen på nätet kretsar kring musik och dans är ingen slump. I dansen uttrycks sexualitet – en av de djupaste krafterna i våra liv, existentiellt ålderslös men i västerländsk kultur starkt åldersbestämd. Den dansande åldringen både trotsar och bekräftar idén om ett erotikens bäst före-datum; urgnistan finns, men eftersom det erotiska kapitalet saknas blir till och med sexualiteten gullig.

Att kliva in i de klokas skara kan vi glömma, rollen som gammal och vis är sedan länge avvecklad i vår del av världen

Om två år är det dags för de första 40-talisterna att fylla åttio. Det innebär också ofta starten på den fjärde åldern. Frågan är om de kommer omdefiniera även den fasen, så som de gjort med alla de tidigare. Frågan är också i vilken mån tidsandan kommer hjälpa till. När pensionsåldern skjuts fram, när 70 blivit det nya 50 och när 60-åriga fashionistas instagrammar från front row – vad händer då?

Åldrandets strategier är begränsade. Att kliva in i de klokas skara kan vi glömma, rollen som gammal och vis är sedan länge avvecklad i vår del av världen.

Att fortsätta framåt i hundra knyck är knappast heller möjligt. Visst är vi allt friskare allt längre. Men med ökad livslängd och fler behandlingsbara sjukdomar är vi också svaga allt längre. 

Och metoden som de ständigt omskapande 40-talisterna vant sig vid – ja den är i dag helt sammanflätad med föreställningen om konsumtionen som livsstil. Följaktligen är den också stängd för den som varken har pengar eller ork att shoppa.

Den insiktsfulla vägen är förstås att släppa taget om jaget, det som religioner och vishetsläror lärt föregående generationer i tusentals år. Men hur ska vi veta hur man gör det i ett samhälle som från vagga till äldreboende lär oss att självförverkligande är livets mening?

”Life goal!”, utbrister den förtjusta nätpubliken om en tant som lärt sig zumba. 

Även om frasen är skriven i stunden ringar den med smärtsam exakthet in det begränsade manöverutrymme som ges åt den åldrade människan: En plats där det bästa som kan hända dig är att bli dagens sötchock.

Kristina Lindh

ARTIKELN HANDLAR OM