ÅSIKT

Raseriet slog knock på Sverige

Malin Krutmeijer om Metoo-kampanjens styrka – och varför bollen nu ligger hos arbetsgivarna

Foto: TT
Skådespelare på Hipp i Malmö läser anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier i samband med teaterns upprop #tystnadtagning 11 november.
KULTUR

En av 2017 års stora händelser var Metoo-­rörelsen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Plötsligt slog omfattningen av sexuella trakasserier och övergrepp på kvinnor igenom och frågan hamnade överst på dagordningen.

Vad gjorde Metoo så explosiv just här och just nu?

Malin Krutmeijer ser ­tillbaka på en revolution som bara har börjat.

Jag tror att Metoo-rörelsen har legat och grott inom och mellan kvinnor länge. Jag vet att den har bott i mig och många av mina vänner. Genom åren har vår förtvivlan och vårt raseri vuxit över hur tafsanden, kommentarer, systematiska sextrakasserier och övergrepp har förpestat våra liv, och i all synnerhet vår ungdom. Det är helt fantastiskt att den här skiten nu lyfts fram, skärskådas och definieras för vad den är.

I Sverige är Metoo-rörelsen särskilt stark och drivs av väldigt många yrkesgrupper. Som Karin Eriksson och Sanna Torén Björling konstaterar i Dagens Nyheter (1 dec) beror det nog på saker som god fackföreningsanslutning, folkrörelsetraditioner, en stark feministisk rörelse och det faktum att väldigt många fler kvinnor arbetar här, jämfört med USA och övriga EU. Metoo har ju fokuserat på trakasserier och övergrepp på jobbet.

Men varför händer det just nu? Vittnesmålen mot Hollywoodmogulen Harvey Weinstein är förstås triggern, men det finns mer där bakom.


Till att börja med har Metoo några viktiga föregångare i Sverige. 2010 gjorde Sveriges Radios Ekot en uppmärksammad undersökning bland kvinnliga skådespelare, som visade ett nästan hälften av dem utsatts för sexuella trakasserier i yrket. I hälften av fallen var förövarna arbetsledare: chefer, regissörer, producenter.

Samma år kom Twitterkampanjen #prataomdet, som samlade vittnesmål om sexuella övergrepp och gråzonsbeteenden som offren aldrig rapporterat.

Sedan har vi kvinnliga journalisters och opinionsbildares upprepade vittnesmål om näthat, som mynnade ut i att ”Uppdrag granskning” ägnade ett helt program åt frågan 2013. Äntligen lyftes de i regel anonyma männens fullständigt groteska sexualiserade hot och våldsfantasier fram som ett samhälls- och inte minst arbetsmiljöproblem.

Till slut: rapporterna om sexuella massövergrepp och ofredanden i Köln nyårsafton 2015 utlöste ett jordskred av berättelser. Till en början uppstod en moralpanik kring något i stil med ”invandrarmäns/muslimers patriarkala och våldsamma sexualitet”, men det vände faktiskt, i alla fall till stor del. Sommaren 2016 larmade flickor och kvinnor om ofredanden på musikfestivaler – och fick gehör från ordningsvakter och polis som i flera fall kunde ställa förövarna till svars.


Ur allt detta sjuder Metoo fram med samlad kraft. Den här rörelsen har definitivt vridit frågan ur händerna på den radikalhöger som gjort allt för att kidnappa den, och vars anhängare inte så sällan också är de som samtidigt hatbombar kvinnliga journalister och opinionsbildare. På sajten ”Samhällsnytt” (före detta ”Avpixlat”) gråter en skribent över att det inte pratas om ”invandrare” i samband med Metoo. Det är utmärkt.

Helt centrala för Metoo-kampanjen är förstås sociala medier. Vittnesmål som solidaritetshandling, medvetandehöjning och mobiliseringsverktyg är inte alls nytt för feminismen, men genom sociala medier nås många fler och genomslaget blir starkare. Det är enklare att organisera sig, men också svårare att kontrollera.

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson bland deltagarna vid den stora Metoo-manifestationen på Sergels torg 22 oktober.

När det gäller Metoo är jag ambivalent till det upphetsade pratet om ”utrensning”. Om folk inte kan uppföra sig på arbetsplatserna och/eller är skyldiga till saker som är brottsliga behövs såklart starka åtgärder. Men de beteenden som Metoo siktar mot är uttryck för djupare strukturer och måste angripas politiskt.


Sedan behöver alla politiska rörelser ett maktmedel. Något att hota med, kan man säga. Det går inte att komma ifrån att uthängningarna av mediemän och kulturarbetare fyller den funktionen. För den enskilda blir det en offentlig skampåle, för arbetsgivarna en skada på varumärket.

Det höjs en del röster för att Metoo borde slå ännu bredare och handla om det sexuella förtrycket överallt, inte bara på arbetsplatserna. Jag förstår den ståndpunkten men jag håller inte med. Risken är att energin och kritiken riktas mot ett diffust ”patriarkat”, och då stannar man lätt vid politiska hearings och debatter.

Arbetsgivarna däremot kan faktiskt tvingas till att ta den här frågan på allvar och agera konkret – och tänk vilken befrielse det skulle kunna innebära i många branscher långt bortom media och kultur.

Fast jag aldrig varit medlem i någon organisation kände jag mig alldeles självklart som del av en feministisk rörelse

Nu måste de som har makt att förändra situationen erbjuda något annat. De måste lyssna och lära sig valörerna i störtfloden av vittnesmål som väller fram. När de ska uppmana till polisanmälan, när de måste plocka bort en medarbetare, när de ska ge en reprimand och hålla seriösa samtal. Sexuella trakasserier på jobbet är inte en anomali att få panik av. Att Metoo obestridligt har visat att det händer jättemånga, hela tiden, är en stor seger. Att tvinga fram hållbara lösningar vore en annan.


När en kollega då och då ägnade sig åt öppet porrfilmstittande på en arbetsplats för många år sedan ville jag inte att han skulle få sparken för det. Jag ville inte heller att han skulle stämplas bland arbetskamraterna. Jag tyckte faktiskt om honom, största delen av tiden var han smart och rolig. Problemet var porren. Det var extremt olustigt att han, helt lösryckt från allt normalt socialt uppförande, plötsligt demonstrerade något slags uppkåtning mellan de mest intensiva arbetspassen. Jag ville helt enkelt att han skulle lägga av med det.

Jag gick inte till arbetsledaren, för jag hade ingen aning om hur hen skulle hantera det. Skulle jag bli avfärdad som överkänslig (det troliga scenariot), eller skulle hen tvärtom tappa huvudet totalt?

Jag sa själv ifrån till min kollega, och till en annan man som också tittade på porr på arbetstid.

Det som fick mig att våga var att jag hade vänner och meningsfränder att diskutera med. Fast jag aldrig varit medlem i någon organisation kände jag mig alldeles självklart som del av en feministisk rörelse.

Jag hoppas att Metoo är den rörelsen för alla flickor, kvinnor och en del män. Och jag hoppas att dessa får arbetsgivare som är djupt insatta i de här feta problemen, vet hur de ska agera och när.

ARTIKELN HANDLAR OM