ÅSIKT

Vi som aldrig sa blatte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avÅsa Linderborg

KULTUR

Daniel Poohl reflekterar över uppväxten i Lasermannens Sverige med sin bok Som om vi hade glömt

Nya tider. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Ny demokrati 1991.
John Ausonius, ”Lasermannen”, fick livstid för mord och mordförsök på åtta invandrare åren 1991-92.

När Jugoslavien föll samman nåddes Sverige av den största flyktingvågen sedan andra världskriget. Tre tusen i veckan slussades via Invandrarverket till flyktingförläggningar eller andra tillfälliga boenden. Ett hundratal av dem hamnade i Åsensbruk, en och en halv mil från Mellerud, rätt in i den dalsländska skog­en. Där fanns en massa tomma lägenhet­er, övergivna av invånare som inte längre hade nån framtid på pappersbruket.

Så delades ett samhälle om blott tusen personer upp mellan dem som var för och dem som var emot flyktingarna. En av dem som valde sida var Daniel Poohl, född 1981. I boken Som om vi hade glömt berättar han om en uppväxt som aldrig tidigare har berättats i Sverige, trots att erfarenheterna nog delas av många.

Daniel var tio år på det elfte när familjerna Hasani och Sejdaj från Kosovo plötsligt intog bordet med fika, prat och inbördes käbbel på gården mellan lägenhetslängorna där han växte upp med sin mor och bror. Han får genast kontakt med Arif, Arzim, Mentor, Myrvete och de andra barnen, eftersom han älskade att spela fotboll och gärna lät sig bjudas på söta kakor och te. Andra reagerade annorlunda, menade att de luktade äckligt och såg ovårdade ut. Efter hand hårdnar motsättningarna.

Skönlitterär debut för Daniel Poohl.

”Patrioterna” - de kallar sig så, trots att de inte är äldre än att de fortfarande går på mellanstadiet - klär sig i bomberjacka, lyssnar på Ultima Thule och tycker att ”blattarna” får skylla sig själva om nån kastar in en sten genom deras fönster. Daniel och hans kompisar väljer i stället att dröja kvar i leken och spelet, där alla ges en plats.

Att välja för eller emot flyktingmottagning kan tyckas enkelt ur en humanistisk vinkel, men i vardagen prövas principerna. Poohl beskriver hur de nya invånarna frestar på. Att Arif inte bara bjuder exotisk vänskap och generositet, utan också manipulerar, ljuger och oprovocerat gör utfall. Våldet kommer in i vardagen, men slagsmålen slutar aldrig vid sista slaget; uppfordrande tvingas åsensbruksborna att ta ställning till hela folkgrupper.

Daniel Poohl, som i dag är chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo, driver inte några teser, vilket man ju också bör akta sig för i självbiografier. Berättelsen är öppen i sitt anslag, mer reflekterande än argumenterande. Således lämnar författaren själv åt läsaren att fundera över varför just han blev en av dem som inte sa ”blatte”.

Här finns kärleken till gårdarnas inkluderande bollsspel. Och utopin om Åsensbruk som en metropol; en död pisk­ställning blir ett levande fruktstånd och inger känslan av en stad i expansion. Läraren Håkan, i skinnväst och Fjäll­rävenbyxor, vill få eleverna att tänka på världen ”bortom 50-skyltarna”. Daniel är en lite lillgammal, något beskäftig plugghäst och drömmer om att bli journalist - han ska vidare. Här finns också bästa vännen Kristoffer, vars hem fylls av en röd mamma och bokhylla. Och Peter, vars pappa är fackligt aktiv med rättvisepatos.

Ledtrådarna finns där, men svårare att förstå är varför Mange, Henke, Stefan och de andra aldrig gav flyktingarna en chans. De var fientliga redan från första stund.

Kanske kan man skylla på tidsandan. Ian och Bert staplar drickabackar, rasisterna bekransar Karl XII-statyn i Kungsträdgården och John Ausonius skriver löpsedlar med lasergevär. Men ändå. Vem lär elvaåringar att tänka ”blatte”? Ja, till och med att omfamna hakkorset, också om man är okunnig nog att tro att det heter ”hatkorsert”?

Kanske tog man omedvetet en chans att skapa nya hierarkier. Åsensbruk var en vit fläck på kartan, den som var född här var redan i underläge. Oviss var framförallt dess framtid. Men så såg det ju ut för alla i bygden med omnejd. Där boken slutar får samhällsdebatten ta vid.

Jag tycker mycket om Som om vi hade glömt. Flyktingtemat ger Daniel Poohl legitimitet att skriva självbiografiskt, vilket alltid uppfattas som pretentiöst, men mest av allt är det här en berättelse om barn som lekande trevar sig fram i ett 90-tal på en ort som äntligen letat sig in i uppväxtskildringarna. Inte minst är det en bok om mamma Inger, en ensamstående undersköterska i hemtjänsten med två barn i en alldeles för liten lägenhet. Lågmält tecknar Poohl ett ovanligt osentimentalt porträtt av en kvinna som stretar på utan åthävor. Så placerar sig Som om vi hade glömt på en egen plats i den nya arbetarlitteraturens härad.

Det är mamma Inger som säger, att ”man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. En självklar livsmaxim som är svår att själv leva upp till, men som tydligen också kan dana karaktärer.