ÅSIKT

Vi slavar för kulturen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Sveriges Radios Lars Hermansson: Kritikernas skitlöner går inte att leva på

fattiga skribenter Kulturkritiker måste extraknäcka eller försörjas av en rik partner - lönen på 10 000 kronor i månaden går inte att leva på. ”Vill vi verkligen att Sveriges andliga infrastruktur ska vara en angelägenhet enbart för en ekonomiskt oberoende elit, undrar Lars Hermansson och kräver mer resurser till kulturen. Foto: Thinkstock
Lars Hermansson, författare och kritiker på Sveriges Radio. Foto: Ola Kjelbye

När sjuksköterskor tycker att deras löner är för låga eller barnmorskor att arbetsmiljön är för stressig, är det ingen annan yrkesgrupp som talar i deras ställe. De gör det själva, ibland via facket, ibland inte. Detsamma gäller lärare, piloter, byggnadsarbetare.

Mig veterligen finns det bara en yrkeskår där detta närmast är tabu, nämligen min egen, den frilansande kulturskribenten och författarens. Kanske för att vi utgör ett skrå snarare än en yrkesgrupp, vi har inget fackförbund, det finns ingen särskild utbildning som med större sannolikhet än någon annan leder till arbete, och vi sitter oftast hemma och jobbar, eller i en arbetslokal om vi har råd.

Vi kan alltså inte berätta för varandra hur vi har det på lunchen eller i fikarummet.

Kultur är mycket sällan ekonomiskt självbärande, Dramaten eller Operan skulle inte gå runt utan statliga anslag. Detsamma gäller nästan all seriös litteratur som skrivs i landet. Den skulle inte finnas utan stipendiesystem och litteraturstöd till förlagen.

Kanske är det detta som fått många att tro att vi jobbar av ett inre behov, snarare än ett ekonomiskt. Varför skulle vi annars acceptera ersättningar motsvarande 10 000 kronor i månaden eller 50 kronor i timmen?

För den oinvigde kan det låta otroligt, men så här ser lönebilden ut för till exempel litteraturkritiker (den gren av mitt skrå jag känner bäst): Aftonbladet och Sveriges Radio betalar mest för en bokrecension (4 000 kronor före skatt om du A-skattar), därefter Dagens Nyheter (3 000 kronor för en normallång recension, men undantagsvis upp till 6 000 kronor för en helsida), följt av Expressen (3 000 kronor) och Svenska Dagbladet (2 500 kronor). Några av landets allra bästa litteraturkritiker skriver för 1 680 kronor per recension i Helsingborgs Dagblad.

Det skulle förstås funka om det tog en dag eller två i anspråk att recensera en bok, men en normaltjock roman klarar man sällan av på mindre än fem dagar. Du måste läsa boken grundligt, läsa om vissa viktiga partier, samt åtminstone skumma en eller par av författarens tidigare böcker om du inte har dem i färskt minne. Själva skrivandet kan gå på ett par timmar, undantagsvis en hel dag. För vara nöjd vill åtminstone jag gärna läsa igenom och redigera texten dagen efter för den nödvändiga distansens skull. Ibland får jag en diktsamling att recensera, det kan gå på två eller tre dagar, och då stiger förstås timpenningen en aning.

Ingen frilansande litteraturkritiker får skriva om en bok i veckan, det finns alltför många kritiker och för lite medialt utrymme, men i idealfallet skulle alltså en frilansande kritiker tjäna 16 000 kronor i månaden i Aftonbladet och Sveriges Radio, 12 000 kronor i DN och Expressen, och 6 720 kronor i Helsingborgs Dagblad - före skatt men efter att sociala avgifter inbetalts.

Eftersom ingen av oss får en bok i veckan (eller kan leva på så lite pengar) drygar vi ut våra inkomster på andra sätt. De lyckliga av oss med stipendier och priser. Litteraturkritiker är ofta författare när de hinner och har råd.

För tydlighetens skull bör tilläggas att en icke-bästsäljande författare brukar tjäna allt som allt 10 000-15 000 kronor på en bok som ofta tar år att skriva.

De mindre lyckliga av oss drygar ut honoraret med andra nästan lika illa avlönade jobb som skrivarkurslärare, översättare, hemvårdare, taxichaufför. Exemplen på jurister, läkare eller systemvetare som också ägnar sig åt litteratur- eller teaterkritik i någon av våra större tidningar är så vitt jag vet noll. Vi som sysslar med detta utgör alltså ett så kallat prekariat. Som ingen uppmärksammar.

Varför?

Man kan tycka att det är mindre synd om oss eftersom vi slipper hugga i och byta blöjor, torka spyor, köra budbil eller klättra på byggnadsställningar - vilket som sagt många av oss gör ändå för att få ihop till hyran. Man kan tycka att läsa och skriva är så kul och intressant att det kompenserar att lönen inte går att leva på. Och misstänka att vi säkert har någon rik man eller fru eller släkting som stöter till pengar.

Det är klart att det finns sådana fall. Men vill vi verkligen att Sveriges andliga infrastruktur ska vara en angelägenhet enbart för en ekonomiskt oberoende elit? Så som det var på 1800-talet, och fortfarande är på de flesta håll i världen. Och som det blir i allt högre grad även i Sverige - honoraren för kultursidesstoff har långt ifrån följt med konsumentprisindex.

Ingen chefredaktör eller politiker skulle svara ja på den frågan, ändå har de ekonomiska realiteterna för kulturarbetare i stort försämrats kraftigt sedan jag började i branschen för 30 år sedan.

För att klara av att fylla kultursidorna med en krympande budget har redaktörerna blivit tvungna att nedprioritera kostnadskrävande genrer som essä och kritik till förmån för mindre kostnadskrävande som intervjuer, krönikor och debatt. Att detta samtidigt ofta innebär en förskjutning från intellektuellt krävande till mindre intellektuellt krävande material, är en händelse som ser ut som en tanke kläckt av de som bär ansvaret för att unga människors lust och förmåga att läsa språkligt avancerade texter är i nedan. Vilket resultaten av Pisa- undersökningen är en bekräftelse på.

Att låta författare och andra proffstyckare ”råka” i luven på varandra i riggade debatter om dagsaktuella ämnen - debatter som sedan ynglar av sig i sociala medier, eller börjar där och sedan fortsätter på kultursidorna - tycks vara ett säkert sätt att locka läsare till sin sida. Men på längre sikt riskerar dessa kultursidor, inklusive Aftonbladet där samhällsdebatt tar allt större plats på kritikens bekostnad, att förlora de läsare som verkligen är intresserade av kultur, alltså litteratur, film, konst, arkitektur, musik, och de läsare som är mer intresserade av samhällsdebatt, läget i Ukraina och diskrimineringen av romer är ju ämnen som debatteras också på annat håll.

Som överallt annars i samhället handlar det om att fördela resurser. Och då står sig den tyngre kulturen slätt mot underhållning och traditionell samhällsjournalistik. Jag skulle gärna höra vad de ansvariga på till exempel Dagens Nyheter och Aftonbladet har att säga om denna verklighetsbeskrivning. Är den korrekt?

Om inte, beskriv då hur verkligheten ser ut, och förklara varför några av landets bästa (ofta högt utbildade) skribenter jobbar för 50 kronor i timmen före skatt.

Lars Hermansson

Författare och kritiker på Kulturnytt, Sveriges Radio