ÅSIKT

När vi bytte slavar mot socker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

TORSTEN KÄLVEMARK om en mardröm som ännu inte är över

”Negern är piskad till döds, ack för att sockra ditt the”, skrev Esaias Tegner i en dikt från 1806 där han gisslade den engelska krämarnationen och den koloniala ekonomi som vilade på slaveriet.

Ja, hur många människor av olika hudfärg har inte piskats eller plågats till döds för andra människors välfärd, bekvämlighet eller njutning. Även om de sista slavskeppen för länge sedan gjort sina resor över Atlanten forslas människor som berövats sin frihet än i dag över gränserna. Så länge det finns kunder på denna förnedrande marknad finns det också villiga leverantörer.

Dick Harrison behandlar dessa uråldriga mekanismer i den andra delen av den serie om tre volymer som ska skildra slaveriets världshistoria från forntid till nutid. Den första sträckte sig från historiens gryning till renässansen och den som nu utkommit skildrar perioden 1500-1800, en epok som innefattar den transatlantiska människohandelns guldålder.

Guldålder är väl en adekvat benämning, för det handlar förstås om en affärsverksamhet som i slutändan skulle generera mynt av ädel metall. I den så kallade triangelhandeln var de europeiska finansiärernas hemmabaser det ena hörnet. Det andra låg i Afrika där den mänskliga arbetskraften köptes av européerna. Det tredje hörnet var Amerika där de importerade tvångsarbetarna producerade en rikedom som gjorde det möjligt för européerna att köpa ännu fler slavar.

I denna kommersiella kedja levererade lokala afrikanska hövdingar de varor som europeiska mellanhänder förde till kusten. Den påföljande helvetiska atlantfärden slutade ofta på de karibiska öarna där efter

Torsten Kälvemark