ÅSIKT

Lögner hotar filmavtalet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Borgarna ställer finkulturella Operan mot folkliga SF Bio

Foto: Filmavtalets motståndare använder vulgärpopulism och lögner, hävdar Åsa Linderborg. Foto: Ola Axman
Foto: Alice Bah Kuhnke och Magdalena Andersson utmålas som drakhonor i en propagandafilm. Foto: R Lorentz-Allard

I morgon fattar riksdagen beslut om regeringens proposition att ersätta det gamla filmavtalet, med anor från 1963, med en ny statlig filmpolitik. Det är en reform som filmbranschen länge efterfrågat, men de borgerliga partierna säger nej.

Stopp och belägg ropar även Sveriges biografägareförbund. I en kort men effektiv propagandafilm som nu rullar på alla biografer påstår man att regeringen vill ”straffbeskatta” biobesökarna genom att chockhöja den vanliga kulturmomsen på 6 procent till 25.

Det är ren lögn. Den föreslagna höjningen är inte 19 procent, utan 9.

Redan nu betalar nämligen biograffilmen 16 procent. Förutom 6 procent kulturmoms pyntar man 10 procent i biografavgift till Svenska filminstitutet. Det är den avgiften som delvis i alla år har finansierat det gamla filmavtalet.

Det var Harry Scheins lösning för en tid när det inte fanns några andra filmdistributörer än biografer och SVT. Sen kom nya aktörer; VHS blev DVD som blev Com hem, Bredbandsbolaget och Viasat. Man kan tycka att även dessa profitkåta distributörer borde vara med och finansiera svensk film, men det gör de inte.

Motståndarna till en statlig filmpolitik ställer biofilmen mot teater, opera och balett, som bara betalar 6 procent kulturmoms. Det är inte så lite fräckt att jämföra en kommersiell, privat marknad - biografbranschen - med den statsunderstödda scenkonsten som inte har kravet att vara vinstdrivande. (Om Dramaten anser sig ha för låga anslag skulle teatern knappast ha råd att göra motsvarande filmtricks för sin sak.)

Det är den här typen av vulgärpopulistisk lögnaktig argumentation - att ställa finkulturella Operan mot folkliga SF Bio - som kommer få det oskrivna kortet i omröstningen i morgon, Sverigedemokraterna, att rösta med borgarna.

Foto: Magdalena Andersson. Foto: TT

Visst hade det varit bättre om regeringen ville satsa mer pengar på svensk film, men det ursäktar inte motståndarna att förvränga fakta.

I propagandafilmen tornar Alice Bah Kuhnke och Magdalena Andersson upp i kolossalformat, som vore de två drakhonor på jakt efter guld till statens kassakista.

De som vill hålla kvar vid det gamla, SF-vänliga, filmavtalet gör det inte för att värna filmkonsten, utan för att de vänslas med de privata krafter i kultursektorn som vill tjäna pengar på film.

Förmodligen vill borgarna inte heller ge regeringen äran av att lyckas med något som den förra regeringen gav blanka fan i - en konstruktiv filmpolitik som äntligen lämnar åratal av osäkerhet och kaos bakom sig.

ARTIKELN HANDLAR OM