ÅSIKT

Handke – en eftertänksam provokatör

Den omdebatterade Nobelpristagarens verk ingår i en österrikisk tradition av enfants terribles

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: NINA HEMMINGSSON
Peter Handke, mottagaren av 2019 års Nobelpris i litteratur.

Det var länge sedan vi fick några romaner av Peter Handke på svenska. En sak är att en skönlitterär bok i dag har en ganska kort livslängd i den mediala offentligheten och bokhandeln. Värre är att stora, internationella och självklara författarskap fasas ut av de svenska förlagen. Utan översättningar blir såväl det läsande som det skrivande Sverige fattigare.

2018 års pristagare, Olga Tokarczuk, skriver i en essä i senaste numret av Med andra ord (nr 100) om just översättningens betydelse för litteraturen. I Jan Henrik Swahns översättning kan vi läsa att tack vare översättaren kan ”tankar korsa gränser mellan olika världar”, en översättare har ”möjligheten att överföra våra mest intima och individuella erfarenheter till andra människor”.

Det sista citatet leder in på 2019 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, Peter Handke, vars böcker en tid framåt får sökas på antikvariat och bibliotek. Den senaste översättningen, Don Juan (hans egen berättelse), kom ut 2006 i översättning av Maja Müllner.

Handke har sedan dess publicerat över ett dussin titlar, och hans författarskap omfattar inte mindre än runt 70 böcker. På svenska finns ett tjugotal titlar, de flesta elegant överförda till svenska av Margareta Holmqvist.


Hans dramatik har vid några tillfällen uppförts på svenska scener, senast (och ganska länge sedan) bör ha varit Timmen när vi inte visste något om varandra, en pjäs som enbart består av en intrikat väv av scenanvisningar. Inga repliker.

Foto: AP
Peter Handke.

För en bredare publik är hans namn bekant som manusförfattare till Wim Wenders Himmel över Berlin. Wenders filmatiserade för övrigt Handkes roman Målvaktens skräck vid straffspark och Handke har själv regisserat filmen Den vänsterhänta kvinnan, efter sin egen roman med samma titel.

”Intima och individuella erfarenheter”, skriver Tokarczuk om vad översättaren kan överföra mellan språken. Sådana erfarenheter är också något som präglar Handkes författarskap. Hans berättare rör sig långsamt genom tiden och rummet, låter sinneserfarenheterna sakta sjunka in och förvandlas till språk.

Titlar som Långsam hemkomst, Kort brev till långt farväl eller Upprepningen är signifikativa. Prosan är lugn, exakt och reflekterande. Den rör sig i samma andante-tempo som personerna, oftast blott en berättare, gör i landskapet eller genom de händelser som denne drabbas av. Handke tar oss till tillvarons utmarker, platser där existensens villkor får skarpa konturer bortom allt det som pockar på uppmärksamheten.


Det essäistiska draget i hans romaner är betydande, vilket reflekteras i titlar som Tankar om den lyckade dagen, Tankar om tröttheten eller Tankar om jukeboxen (tyskan har ”försök” – Versuch – i stället för tankar i titlarna). I dessa tänkeböcker för Handke inte sällan ett slags dialog med sig själv, dialoger som sällan ger några tillfredsställande svar.

I Tankar om den lyckade dagen kan han få frågan om han någonsin varit med om en lyckad dag, men får till svar blott vad andra har beskrivit som en lyckad dag, ofta tämligen banala saker som känts som förlängda ögonblick. Till sist är Handkes lyckade dag möjligen den dag då han kunde skriva om den lyckade dagen.

Handke provokatören kommer nu att kommenteras och häcklas, främst hans proserbiska ställningstagande. Men detta har inget eller föga att göra med hans författarskap.

Sammantaget, ja, utifrån det dussintal romaner av Handke jag en gång läste, så är författarskapet en långsam och övertygande plädering för eftertänksamhet, reflektion och nödvändigheten i att betrakta, undersöka och fälla egna omdömen om det liv som bara är ditt.

Tålamodet, en egenskap som i dag sällan premieras, är hos Handke en dygd. Hans texter befinner sig bortom allt som vanligtvis etiketteras som aktuellt eller samtida, just för att hans prosa (bland annat) silar fram ett förhållningssätt med giltighet över tid, alltså en mer djuplodande aktualitet: den som gäller det liv vi lever.


Handke provokatören kommer nu att kommenteras och häcklas, främst hans proserbiska ställningstagande, så som det gjordes när han fick Ibsenpriset 2014. Men detta har inget eller föga att göra med hans författarskap, även om hans tidiga pjäs Publikförolämpning – där skådespelarna helt enkelt skällde ut publiken för att den kommit dit – från 1966 (samma år som han debuterade med romanen Dörrknackaren) skulle kunna anföras.

Den må tillhöra decenniets allmänna upprorsstämningar och experimenterande, men ställer honom också i en österrikisk tradition av enfants terribles: Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek.

Det säger en del om såväl Handkes som Svenska Akademiens integritet.

Att Handke har uttalat sig kritiskt om författarkollegor som Thomas Mann eller till och med vid något tillfälle sagt att Nobelpriset skulle avskaffas eftersom det skapade en falsk kanon, säger en del om såväl Handkes som Svenska Akademiens integritet.

Litteraturbedömningen är intakt, med eller utan en utvidgad nobelkommitté. Det visar båda de nu tillkännagivna Nobelprisen. Handkes svenska förlag, om det nu fortfarande är Bonniers, har nu att återinföra Handke in i den svenska litterära offentligheten, och därmed göra den rikare.


Så vänd bort blicken från alla digitala plattformar och slå upp hans ofta ganska korta romaner och prosaböcker och finn där en värld och en tänkande författare som äger giltighet bortom snabbt försvinnande nyheter och aktualiteter.

Akademiens motivering, ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet”, är en sammanfattning så god som någon. Handkes prosa återställer proportionerna.


ARTIKELN HANDLAR OM