Mejla

Anna Andersson

Helvetet är andra människor – vid återvinningen

När vi slänger vårt skräp ställs vi inför vår tids svåra frågor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Där människor möts, uppstår konflikter. Och alla möts vid återvinningen.

Molnigt och grått

något gult i det hela som kommer
som rester av bränder

smutsen i luften, sanden från Sahara

det är i ett töcken jag

väljer och vrakar i vilken behållare
föremålen ska slängas

för att urskilja något

för att göra det rätta

Genom dessa rader i dikten Vrakar visar Katarina Frostenson att på åtminstone en punkt är poeter som folk är mest: de går till återvinningen. Vi är nog många som, likt Frostenson, gör det eftersom det är det rätta att göra. Det är en av få saker vi som privatpersoner kan göra för att bidra till en bättre miljö och mindre klimatpåverkan, kanske den enklaste av alla – förutom att konsumera mindre, vilket mängden förpackningar påminner oss om.

Desto större blir då irritationen över folk som gör fel, slänger i fel kärl eller ännu värre, dumpar nåt som inte får lämnas där, som en färgburk eller en trasig hårtork. Andras misstag – eller ”misstag”, som jag surt tänker – pajar ju min insats.

En gång i tiden hade Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, ansvariga för återvinningsstationerna, så kallade sop­spanare ute, ofta pensionerade poliser som hade i uppdrag att rapportera den som gjorde fel. Tanken var säkert att lugna såna som mig men det gick lite överstyr – 2006 rapporterade Aftonbladet bland annat om en kvinna som bötfälldes för att ha lagt en Kalle Anka-tidning i fel kärl, och en 76-årig dam som åtalades för att ställt ifrån sig en stekpanna som inte gick ner i hålet för metall (hon friades men fick betala 100 kronor i skadestånd till FTI).

Sopspanarna, eller sopspionerna som de gemenligen kallades, finns inte längre men som ny infrastruktur för angiveri finns lokala Facebook-grupper. Att hängas ut som miljöbov där kan ta nog så hårt i en känslig medelklassjäl som inte längre törs lägga ut bilder från flygresan.

Återvinningsstationerna är också en frontlinje för en av våra sårigare debatter, den om tiggande EU-migranter. Nu i höst beslutade Täby kommun att förbjuda dem att ens vistas vid återvinningen (de kallade det ”passiv insamling”) eftersom det gör Täbyborna otrygga. Det är otrevligt om folk kommer och rycker tomglas ur händerna på en men det finns också en ironi i att man å ena sidan vill göra det rätta men å andra sidan inte vill ge det man ändå tänkt slänga till en människa som faktiskt vill ha det.

Helvetet är andra människor, sa Jean-Paul Sartre. Ingenstans är det så sant som vid återvinningsstationen.

Fotnot: ”Vrakar” finns med i ”Sju grenar” (W&W, 2018).

avAnna Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM