SD kommer allt närmare etablissemanget

Men om tankesmedjan Oikos lyckas fullt ut får vi se en intern maktstrid i partiet

avRoland Poirier Martinsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: SVT
Mattias Karlsson och tankesmedjan Oikos som lanserades i SVT Agenda i söndags.

Jag gissar att Oikos, den sverigedemokratiska tankesmedjan, antingen blir en meningslös övning eller ett komplicerat projekt med potentiellt obehagliga konsekvenser.

Först det meningslösa scenariot.

Tankesmedjans svåraste uppgift är att bevara sitt oberoende. Vem är beredd att ge miljoner till någon som grubblar över sakernas tillstånd och sedan levererar störande tankar?

Att donera med ett läpparnas löfte att inte ställa motkrav är lätt, men när det börjar brännas? Då slutar pengarna att komma. För att undvika det levererar en del tankesmedjor sådant man vet uppskattas av givarna. Så tänks inget intressant. Så skapas en hejaklack.


Etablerade tankesmedjor har en kultur där givare ställer krav på tankarnas kvalitet, men inte på innehållet. Man skapar konstruktioner som fungerar som barriärer mellan givare och tänkare.

Kommer Oikos att lyckas med det? SD är ett kontroversiellt parti. För den som inte är öppen anhängare kommer det att finnas risker med att ge stöd. Man kan därför tänka sig att givare kommer att vara känslomässigt och intellektuellt hårdare knutna till Oikos än vad exempelvis facket är till Katalys eller näringslivet till Timbro. Skulle Oikos främsta bidragsgivare vara SD blir avståndet mellan politiken och smedjan obefintligt. Tankar ska då tänkas till förmån för morgondagens votering.

Inte många tänker på att vi kanske bör vara glada att vi har SD


Sedan finns ett scenario för Oikos som ett krångligt projekt med potentiellt obehagliga konsekvenser. Inte många tänker på att vi kanske bör vara glada att vi har SD. I andra länder ställer främlingsfientliga partier öppet krav på demokratins nedmontering – och lockar väljare. Hur man än ser på SD är det tydligt att partiets mäktiga ledning eftersträvar makt genom att slipa bort de taggiga kanterna. Motsvarigheter i andra länder skyr etablissemanget. SD vill komma in i värmen.

Och nu vill man alltså tänka efter.

Tar man då tankesmedjans uppgift på allvar kommer den att slukas av världens komplexitet och tänkandets nyanser. Slagord och populism är motsatsen till intellektuell självprövning.


Potentiellt obehaglig konsekvens nummer ett: Oikos uttalade mål är att bjudas in till det traditionella, demokratiska samtalet. Den uppenbara risken är att man istället driver den polarisering som hotar snart sagt varje västlig demokrati.

Potentiellt obehaglig konsekvens nummer två: Vad händer om Oikos lyckas i sin föresats, att föra in SD i de politiska salongerna? Det är då den SD-interna maktstriden bryter ut på allvar. Vi har anat den förr. Ju lyckosammare SD är i att normalisera sig, desto närmare kommer vi ytterfalangens utbrytning. Och nu ska man göra sig märkvärdigt med en tankesmedja?

Slutsats? Att Oikos lyckas förverkliga Mattias Karlssons dröm, att ta sig in i värmen, med svåra konsekvenser för partiets sammanhållning. Eller att partiet håller smedjan i ett fast grepp. Når den framgång på det viset riskerar den bli ammunition i det kulturkrig där Sverige hittills lyckats hålla sig någorlunda neutralt.

Sen finns förstås möjligheten att Oikos inte gör något som helst avtryck. Att driva en framgångsrik tankesmedja är ganska svårt.


Roland Poirier Martinsson är redaktör på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros Förlag som finansieras av Svenskt näringsliv


Publicerad: