ÅSIKT

Filmbolagens superskurkar

Gustav Borsgård: Vi låter oss gärna luras

avGustav Borsgård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Courtesy of Sony Pictures / TT
Spindelmannen.

I sommarens senaste superhjältefilm, Spider-Man: Far from Home, finns en scen där skurken själv kommenterar vilken sorts hot han utgör: "Now this is an Avengers’ level threat!", det här är ett hot på Avengers-nivå. För den som har missat det är Spindelmannen numera – efter tre omstarter under 2000-talet – del av Marvels filmiska franchiseuniversum, som rymmer superhjältefigurer som Thor, Hulken och Black Panther.


Idén med dessa filmer är att tittarna dels förväntas följa varje hjältes soloäventyr, dels strömma till biograferna när hjältarna med jämna mellanrum strålar samman i en Avengers-film. Konceptet har varit framgångsrikt – vårens Avengers: Endgame har spelat in nästan tre miljarder dollar och lett till att alla större produktionsbolag numera försöker ”bygga universum” snarare än göra filmer: Stålmannen teamar upp med Batman, Mumien möter Dr. Jekyll och Mr. Hyde, King Kong mäter sina krafter mot Godzilla…

För produktionsbolagen är fördelarna uppenbara. Till ett universum kan man knyta en uppsjö av varor (min egen son har Hulken-kalsonger) och hjältarnas bekanthet gör tröskeln till biosalongen låg. Att filmerna avrundas med cliffhangers inför nästa film är ett upplägg som publiken har vant sig vid, inskolade som vi blivit i teveseriens episodiska format. De filmiska universumens dominans har blivit så total att filmstjärnan Dwayne Johnson, absurt nog, kunde marknadsföra förra sommarens superkommersiella Skyscraper som något av en indiefilm, eftersom den inte tillhörde en redan etablerad franchise.


Produktionsbolagens filmuniversum, som skapar jobb åt snart sagt varje A-skådespelare i Hollywood, har naturligtvis sin motsvarighet i samtidens stora företagsoligopol (Google, Amazon, Netflix etc.) som i ökad grad strömlinjeformar marknaden och konsumtionen. Disneys kommande streamingtjänst, Disney +, pekar också i den riktningen. Det intressanta med filmskurken i Spider-Man: Far from Home är dock med vilken metacynism han värderar sin egen kvalitet som filmskurk. Kolla, det är ju nästan Avengers-klass på den här spindelmannenfilmen!

Spider-Man: Far from Home erbjuder fler exempel på hur franchiseuniversumen mer och mer har börjat kommentera sig själva som kommersiella produkter. Det krävs ingen större associationsförmåga för att jämföra skurkens lömska plan – att genom datoranimering konstruera monster som trollbinder jordens invånare – med Marvels egen ambition med varje ny superhjältefilm. "I dag tror folk på vad som helst", muttrar skurken, och låter som en reklamare.

Barnen äger kanske redan en T-Rex i plast – men inte en dubbelt så stor med dubbelt så många tänder…

Jurassic Park – också det ett filmiskt universum – följer trenden när karaktärerna i de senaste filmerna fäller kommentarer om hur "vanliga dinosaurier” inte räcker till längre. Publiken har sett det förut, de blir uttråkade! Lösningen för såväl dinosaurieparken i filmen som produktionsbolaget bakom den blir att dopa dinosaurierna till större, grymmare och mer kommersiellt gångbara hybrider. Barnen äger kanske redan en T-Rex i plast – men inte en dubbelt så stor med dubbelt så många tänder…

Den här metacynismen går att tolka på olika sätt: dels som ett renhårigt erkännande av produktionsbolagens verkliga uppsåt, dels som ett sätt att desarmera förväntad kritik. Om jag själv medger att jag är en skitstövel, hur ska man då kunna banna mig för det? Mest av allt påminner cynismen kanske om det filosofen Slavoj Zizek har kallat för ett ”upplyst falskt medvetande”. Här finns ingen som förs bakom ljuset. Skapare och publik både genomskådar och deltar i charaden. Vi vet alla om att det är skit, men vi fortsätter producera och betala.

ARTIKELN HANDLAR OM

Avengers

Film