Mejla

Kristofer Andersson

Populisthögern har helt rätt om kultureliten

Den här familjen är ömsom ömhudad, ömsom benhård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nytorget på Södermalm i Stockholm.
Nytorget på Södermalm i Stockholm.

KULTUR

Av obegriplig anledning befinner jag mig på Nytorget i Stockholm. Det är den enda plats i landet där alla vet vem jag är, men jag vill bara dö. Här har Stadsmissionen ”en lite trendig butik” medan Urban Deli skyltar med att de vågat anställa en lesbisk servitris. Samtliga invånare äger två vita barn. På nattduksborden ligger Johannes Anyuru även i år.

Nån är ”skribent”, nån annan är reklamare. Nån bleker inte tänderna. Alla har det trevligt, så som det blir när grannarna är väluppfostrade, liberala och inkluderande.

Det är likadant överallt: Mariakvarteren – check. Hornstull – check. Vasastaden – check. Dit kommer nytorgisarna för övrigt att flytta så snart deras textkluddar blivit publicerade, vilket de lär bli.

Allting som den populistiska delen av högern säger om Stockholms kultur- och medieelit är sant. Inget är äkta och ingen är real. Samtliga vårdar trivsel och status, snarare än hållning och patos.

Från A-Ö pågår gängbildning. Kriterierna är blod och jord, samt MVG i allt.

Kulturbarnen med medlemsbricka sedan dopceremonin, kontra dem som av och an orosvankar


När Linda Skugge tidigare i år hade oskicket att leverera text som åtminstone försökte innehålla något tappade gängledarna behärskningen: ”Jag tycker inte att man gör så. Jag blev förbannad”, sa Ordfronts ständige linslus/förläggare Pelle Andersson, med tonen hos nån som just fått branschfesten kraschad.

Gränsen mellan innanför och utanför sattes i belysning: Kulturbarnen med medlemsbricka sedan dopceremonin, kontra dem som av och an orosvankar; de som ständigt behöver bevisa sig, vecka efter vecka, för att säkerställa försörjningen.

Nyligen blev Expressen Kulturs top boy Jens Liljestrand rasande på en frilansare utan tillräcklig stamtavla. Brottet: Hon hade i sociala medier avfärdat Jens långrandare om manlig sterilisering som en text om hans penis, när det såklart var en litterär essä, med stråkar och grejer. ”Ett vedervärdigt påhopp”, tyckte Pens Piljestrand.

På Facebook flyttar en kulturman, vi kan kalla honom Arl Ichael Denborg, till Bagarmossen, flera stationer från innerstan. För att komma i stämning ser Arl om David Simons knarklangarepos The wire: ”2002 kändes The wire nästan exotiskt. Nu är det hemma.”

Siri, visa mig Stig-Helmer.

I Dagens Nyheter skriver Agnes Lidbeck om en ”massivt tatuerad” man med ”bred rygg” och ”näsan på sniskan”. Ett sällsynt möte, får jag förmoda.

Jag vill ut, jag vill fly, men det här är allt jag kan.

Kära läsare – den här familjen är ömsom ömhudad, ömsom benhård. Utsocknes avfärdas på det mest beprövade av borgerliga manér: Genom att stämpla dem som otrevliga och oborstade; alltför fula i kanten. Det gäller att hela tiden hålla koll på besticken.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Av: 

Kristofer Andersson

Publisert:

LÄS VIDARE

”Det är ni, era snorkar, som gjort det!”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kulturdebatt

Södermalm