ÅSIKT

Vilket partaj, Dante!

Petter Lindgren om en utbuad pojkklassiker som fyller 50

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Europafilm
Jan Ohlsson (känd från Emil-filmerna) och Ricky Bruch i ”Dante – akta're för hajen” från 1978.
KULTUR

Med Bengt Linders böcker om Dante och Tvärsan är det som med trattkantareller. Huka dig ner och titta ordentligt bara, så står de där i loppishyllan.

Håll utkik efter B. Wahlströms ökända serie med de gröna ryggarna, och betänk att du är på spaning efter en av rikets genom tiderna våtaste förläggardrömmar.

Må vara att Dante-böckerna samfällt buades ut av barnbibliotekarier och kritiker, och att Linder själv betraktades som en lus i håret på storheter som Maria Gripe eller Sven Wernström. På skolgårdarna var hans berättelser ändå en hit i helvete, fullt i klass med Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans.

Numera är väl böckerna mest ihågkomna av sentimentalt pipel kring de gyllene 55 bast, som de båda kompisarna från Östra real skulle ha uttryckt det. Inte heller tycks något i förlagsväg vilja uppmärksamma det oerhörda faktum att det i år passerat jämnt ett halvsekel sedan Dante, toppsmart kille kom ut 1966, den första boken i serien som gavs ut fram till 1985.

Bäst att rådda med jubileet själv med andra ord, och om vi börjar med Bengt Linder, född 1929 i Härnösand, så är han tyvärr död (sedan 1985) och kan således inte vara med. Detsamma gäller Hans Arnold (1925–2010) som ritade de flesta och snyggaste av böckernas omslag, innan Fantomens Georges Bessis tog över på sjuttiotalet. Bengt Linder var över huvudtaget en mycket produktiv författare. Enbart åt B. Wahlströms klämde han ur sig 66 titlar, vilket ger SM-silver efter Lotta-böckernas Ester Ringnér-Lundgren (140 titlar). 

Men han skrev också drösvis med roligheter för tv, kåserier och seriemanus, inte minst till Åsa-Nisse.

Ett av omslagen Hans Arnold ritade.

Sammanlagt blev det omkring 30 berättelser om de två förpubertala killarnas ädla kamp mot buset, alla försedda med frejdiga titlar som Vicket dödsgarv, Dante! eller Tjing i havreåkern, Dante!, och med ett obligatoriskt och spontanistiskt förord: Polare och polarinnor!

Ytligt sett kan böckerna beskrivas som vilka ungdomsdeckare som helst, med den skillnaden att Linder tycks ha satt en ära i att låta intrigen ränna på som en nyligen nackad höna. Den är bokstavligen huvudlös, vilket absolut har sina poänger. Men det är i språket och tilltalet det verkligen händer. Dialogen urartar ofta till rena pingismatchen, och konstför-falskare, disponenter och andra vuxna typer snackas ofelbart omkull av ljushuvudet Dante och den lite trögare och ständigt hungriga släpvagnen Tvärsan.

Detta med hjälp av ett sirligt Stockholmstugg som måste ha framstått som mossigt redan på sextiotalet, men som numera eleverats till en ganska trivsam språkmaterialism: Tjenixen, sa Dante. Hängis ylar en hälsning! (Tjing i Havreåkern, Dante).

Linder själv är inte sämre när det gäller att peppra skildringen med sådant som med lite god vilja kan antas vara tidstypisk slang, eller med litterära anspelningar av ett slag som kan få vilken adjunkt som helst att sparka bakut.

Exempelvis är Dante döpt efter Divina Commedias författare som hans föräldrar uppges ha beundrat i sin ungdom. Det var ju tur att de inte diggade Dragos, för då hade jag hoppat ur prästbetyget, menar sonen (Dante, toppsmart kille).

Oräkneliga är de skurkar som i slutkapitlet får anledning att förbanna DSC eller Dante Secret Club, en sammanslutning som naturligtvis bara består av Dante och Tvärsan, ett slags Östermalms-gatans Säpo i miniformat. Lidingöbon Linder förefaller för övrigt lika hemma i trakten kring Karlaplan som någonsin Bodil Malmsten, och i böckerna framträder ett förgånget och solstekt Östermalm som kan få vilken kollounge som helst att längta till stan, komplett med fiskaffärer, bilmeckar och gamla ruckel här och där.

Något hantverksmässigt erkännande fick Linder som sagt aldrig, trots att han stilistiskt spänstar skjortan av Tvillingdeckarna och annat grönryggat i genren. Böckernas Mad-artade humor tycks också ha stått sig märkligt väl, visar två somrars nednötning av sönerna, med högläsning av åtminstone halva serien.

Återstår att tröska land och rike runt efter en VHS med Dante, akta’re för hajen från 1978, böckernas enda filmatisering (regi av Gunnar Höglund), lika utbuad som böckerna men med diskus-kastaren Ricky Bruch i en biroll.

Sedan kan jubileet börja.

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur