Kultur

Här får geniet Lena Nyman upprättelse

Filmen ”Lena” är en påminnelse om hur svårt det kan vara att gå sin egen väg

Av: 

Anna Andersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lena Nyman vann en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i filmen ”Jag är nyfiken – gul” 1968.
Lena Nyman vann en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i filmen ”Jag är nyfiken – gul” 1968.

KULTUR

De senaste åren har det blivit en egen genre att lyfta fram kvinnor vars geni inte erkänts, eller som har knuffats in i glömskans skugga. Skådespelaren Lena Nyman (1944–2011) tillhör egentligen inte någon av kategorierna men ändå känns dokumentären Lena, som har biopremiär i dag, som en upprättelse.

Lena Nymans begåvning gick inte att inte erkänna. Hon var 18 år när regissören Vilgot Sjöman vid en provfilmning till 491 insåg att han funnit guld. När hon kom in på scenskolan på Dramaten var hon 20 men redan hemma; Ingmar Bergman hade tidigare gett henne kontrakt där. Han, 1900-talets kung av svensk film och teater, kallade henne uttryckligen för just ett geni.


Förutom sin begåvning hade Lena Nyman ambition, riktning och en vilja att alltid utvecklas. Jag läser i Dagböcker och brev 1962–1974, redigerade av Isabel Andersson som även gjort filmen (som rimligen också inspirerats av Annika Perssons Nyman-biografi från 2013, Jag vill ju vara fri). Nyman var 18 när hon skrev till Sif Ruud, som hon tog lektioner hos: ”Men tänk ändå att uttröttad gå och lägga sig en kväll, efter en hård dag med det yrke man tycker så mycket om. Kanske har man upplevt små, små segrar, stigit en millimeter på själva utvecklingsstegen”.

Alla älskade Lena Nyman men hennes privatliv var trassligt.

Och som hon utvecklades. Under 60- och 70-talen for Lena Nyman som en komet genom svensk film och teater. När hon efter stora framgångar lämnade Dramaten 1973 för att börja jobba med Hasse Alfredson och Tage Danielsson i deras revyer sågs det som ett drastiskt steg i karriären men hon var fortfarande bara 29 år gammal.


Tre år senare skrev hon till Tage Danielsson, de ska göra Svea hund. Hans och Hasses revyer är fantastiska, skrev hon, men de ”tittar bara ut från sin borgerliga tillvaro”. Hon ber om förståelse för att till skillnad från dem så lever hon och ”Monkan” – det är Monica Zetterlund, kanske ett geni hon också – bara på scenen. Kan de få lite mer att bita i, inte bara spela samma slags roller hela tiden? ”Vi vill ju utvecklas.”

Ett par år jobbar hon mindre, blir hemmafru med en direktör i Danderyd. Det slutar med en psykisk krasch och självmordet är nära.

Alla älskade Lena Nyman men hennes privatliv var trassligt. ”Alla blev kära i Lena”, konstaterar Rolf Skoglund, pojkvän under scenskoletiden, men med åren växer ensamheten, det blir liksom ingen som stannar. ”Det brukar spricka under genrepsveckan”, säger hon själv i ett klipp.


Nu ska det sägas att Lena Nyman nog inte var helt enkel att leva med. Hon drack och tog tabletter, hade ofta flera män på gång samtidigt – och jobbet kom alltid först. När hon gråter förtvivlat efter att ha skilts från en kärlek i Jämtland noterar hon samtidigt i dagboken att det är en bra gråt, mycket bättre än den hon hittills presterat i elevarbetet med Strindbergs Pelikanen. ”Det är denna jag ska fram till.” Nästa dag går hon till Dramaten: ”När jag gick ner på skolan grep en sån där sugande lyckokänsla tag i mig”. 

Lena Nyman och Kristina Lugn gjorde 2003 pjäsen ”Två solstrålar på nya äventyr” tillsammans.

Hon försöker ändå ändra på sig, anpassa sig för kärleken. Ett par år jobbar hon mindre, blir hemmafru med en direktör i Danderyd. Det slutar med en psykisk krasch och självmordet är nära.


Kristina Lugn – geni? – säger i filmen: Om hon inte hade haft sin stora scenbegåvning så kanske hon hade blivit lycklig.

Och geni eller inte, ingen kvinna undkommer kroppshetsen.

Ett sakligt men sorgligt konstaterande, kan inte ett kvinnligt geni få allt? Jag vet inte, men manliga genier tycks ha haft det lättare att få förståelse och kärlek även om jobbet gick först och missbruk fanns i bilden.


Och geni eller inte, ingen kvinna undkommer kroppshetsen. För Lena Nyman började det när hon var 19 år – 153 cm lång och fortfarande med kinder mjuka av tonårshull – och Vilgot Sjöman, efter skandalsuccén med 491 förespeglade henne en roll som krävde en mycket tunn kropp. Ungefär 40 kilo borde hon väga. Nyman började banta och sen slutade hon i princip aldrig. I dagboken inleds många dagsnoteringar med ”JAG ÅT INTE”, i triumfatoriska versaler. Däremellan hetsätning och skam. Hon gick till läkare och fick dåtidens amfetaminliknande bantningspiller utskrivna, och sen piller mot sömnlösheten och sen piller mot ångesten.

Hon fick inte rollen men så småningom ett beroende.

När Vilgot Sjöman 1967 ville göra en ny sorts film visste han precis var han skulle börja: hos Lena Nyman. Det var hennes person, liv och erfarenheter som blev grunden i Jag är nyfiken – gul och … – blå, som improviserades fram. I filmerna utgör Nyman par med Börje Ahlstedt men även verklighetens kärleksrelation mellan Nyman och Sjöman, som varit av och på sedan 491, blev en del av i filmerna.

Men inte bara Nymans person, liv och erfarenheter syntes i filmen utan i allra högsta grad hennes nakna kropp. Den kropp som efter Jag är nyfiken – blå kallades både ”fet” och ”inte tillräckligt välväxt” av kritikern Nils Beyer och sen ”lite dum, själlös” av akademiledamoten Artur Lundkvist i tidningen Se.

Att dessa omdömen ofta kommer upp när man talar om Lena Nyman är inte konstigt, de är så flagranta exempel på sexism. Men det stör mig att det är vid hennes minne de ska kleta, det är Lundkvist och Beyer som borde förknippas med dem. För att göra både Nyman och den tiden rättvisa bör man också veta att Lena Nyman skrev ett svar i Expressen (”Hur ser en intelligent kropp ut?”), och att även andra kritiker och journalister reagerade starkt.


Men trots det högt hållna huvudet så tog giftpilarna. Kollegor vittnar om hur otroligt ledsen Lena Nyman blev och att hon aldrig glömde dem. 

Dessutom: Vilgot Sjöman, som hon alltså hade haft en lång både privat och professionell relation med, tog inte strid för henne. Han teg. Enligt Lena spelade Jag är nyfiken – gul in 87 miljoner kronor bara i USA, Lena Nyman fick totalt 35 000 kronor för sin satsade kropp och själ. Lena putsar inte direkt på Sjömans eftermäle.

1980- och 90-talen var svackor i Lena Nymans liv, präglade av missbruk, sjukdom och stagnation i arbetslivet. Men runt millennieskiftet reste hon sig, inte minst konstnärligt, genom bland annat bejublade samarbeten med Kristina Lugn. ”Det var sista gången jag hade roligt på jobbet”, säger Lugn själv i filmen. 


Kanske är Lena inte så mycket en upprättelse som en påminnelse om hur svårt det kan vara att gå sin egen väg, inte kompromissa med det man tycker är viktigt – även för ett geni och i synnerhet för en kvinna. Var det värt det? I Lena Nymans fall var det bara hon själv som kunde svara på det.

Men när det gäller världen i stort man kan tänka som hon gjorde när hon efter ”Nyfiken”-filmerna fick frågan av en av nyhetsreporter om hon trodde att världen hade blivit bättre: ”Nä. Men man måste fortsätta jobba för det”.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Recension: Ojämnt porträtt av Lena Nyman

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lena Nyman

Dokumentärer

Film

Teater

Vilgot Sjöman