Kultur

”Sverige är fullt av en specifik typ av idioti”

Transkriberad plakatintervention, 6 juni 2022

Av: 

Elis Monteverde Burrau

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Elis Monteverde Burrau
Elis Monteverde Burrau

KULTUR

Först vill jag tacka alla som gjort det här omöjligt. Jag är ingen talare, men jag är full och Sverige, den här går ut till dig, min allrakäraste syster. En brasklapp: i mitt folkhem finns det bara ett styvbarn och det är du och jag. Det är lite som i Fight Club, om du sett den? Det är lite som i Nedstörtad ängel. Din nationaldag implicerar existensen av en plastpåse. Välkommen till den livesända rättegången som ämnar avgöra huruvida den eskalerande fascismen går att prata om i termer av muterad internhumor eller ej. Jag skojar. Rättegången handlar naturligtvis om Macchiarinis karisma; när det kommer till kritan handlar det alltid om hans karisma – en nationalsång som suger av sig själv. På 90-talet jobbade min far med anger management på Fryshuset. Detta var efter att skinnskallar kastade pil i sin älskares öga, med sin älskare: Kungen. Kungen förblir en äkta Thin White Duke-skalle, men Sverige, var är du? Var var jag? Har du hört talas om magiskt tänkande? Jag vaknade i morse och det låg något vitalt i luften. Språket var förstört, våpen var vapen – det var pirrigt: idag var inte din nationaldag! Äntligen! Luften genomsyrades av en ryggrad av sylt, jag blev barn på nytt och förstöraren av världar får gärna förstöra mig, om du fattar vad jag menar. Förlåt, nu spoilade jag punchlinen, den som slickar oss in i dödsriket där vi angör en sista brygga. Sverige, no offence, men du påminner om nyandliga influencers som solar sitt anus. Det här är en intervention, det här är svag gestaltning, jag älskar dig. De säger att det är kaos på Arlanda, men Arlanda är stiltje jämfört med mitt bröst och det är sant: jag har flyttat hit nu, till flygplatsen, fint att du kunde komma med så kort kjol, jag menar varsel. Jag behövde se en blond kvinna i unisexfolkdräkt skratta åt sin hamburgare för att inte bli TikTok-generationens Unabombare med stort spa. Det står ”Z” på min militärgröna parkasärm, men det är ZTV:s logotyp, ingenting annat, jag vet vad du tänker. Vänd den där minan, jag menar minen, upp och ner! Jag är inte neutral, jag är kroniskt ironisk och nostalgiskt kokett. Jag pratar med dig, Sverige, mina Happy Socks sitter här uppe, du måste sluta skicka sedlar i fönsterkuvert till olika krögare. Hjärtat sitter inte till vänster, hjärtat sitter och sparar (läs: runkar) i ladorna. Jag vill att du är ärlig nu: har du testat apati tillsammans med andra? Har du begått harakiri med en palm av guld? Det går nämligen inte att leva i den här världen. Lyssna inte på mig, Sverige, jag är inte bara full, jag är sjuk i huvudet. Jag minns alla mina midsomrar, speciellt den 94. Du brukar säga att det var varmt, men det är bara en eufemism; det var en sommar av hat och annan skev aktivism. Jag var två år och pinsamt intresserad av din säkerhetspolis. Jag pratar ibland med min storebror som inte finns och just det fostret som gick under minns när Palme sköts. Han brukar hävda att det var varmare den natten än sommaren 94, trots att det var mitt i vintern och P.O. Enquist för en gångs skull tänkte på något annat än ett kvistfritt furugolvs brist på oskuld. Druvbörd-Mållgan skriker annars mest att Finland har en snygg statsminister, på vilket jag svarar: hon har ett namn! Och andra vapen! Men har inte alla ett namn? Elefantöl är ett namn som låter som Ekelöf, Irene Svenonius ett annat, men det är inte festliga namn! Du däremot, Sverige, har ett grymt namn, ett vackert namn på en flicka, och de pratar om dig bakom din rygg på den här festen där de döda inte älskar oss. De sjunger: ”Sverige är fullt”, ”Sverige borde gå hem”. Jag sjunger: ”Sverige är fullt av en specifik typ av mycket global idioti”. Med vänner som mig behöver man inga dissidenter. Eller tvärtom? Av barn, fyllhundar och nationalskalder får man inte höra ett skvatt. Sverige, lilla hjärtat, jag menar gun man, jag menar gumman, jag hatar dig verkligen av halva mitt hjärta. Macchiarini borde byggt en punchline, jag menar pipeline, från Nya Karolinska till kungahuset, som en sån Bullerbyn-burktelefon, fast istället för kommunikation: koagulation. Sverige, tycker du inte att Nya Karolinska implicerar existensen av en död Gud? Jag har inte upplevt det svenskaste sjukhuset i världen, på min tid fick man öppna fönster om man ville andas, vissa sjuka barn ville andas, jag ville andas och kasta mig ner. Jag ville stå ut med att barnsjukhuset hette som en snål nazist, jag skojar nu, Astrid Lindgren var inte nazist, hon var bara medioker, men var var jag? Sverige, kommer en exförläggare svara på det här med ett debattinlägg? Jag hoppas det, för jag kan inte läsa, men jag är också rädd. Det är därför jag åberopar mig rätten att vara sämst, vilket ligger i linje med blodet, jag menar jorden, jag slår på. Hur små litteraturkommissarier finns det egentligen? This ain't genocide, this is filibusterpoetik för folkhemmets sjukaste kelgris: du och jag. I am Jack’s Swedish tiger. Tössebageriets NATO-tårta är inte Makode Linde, Vänsterpartiets krokodiltårar är inte en elefantöl med vilken man dricker sig igenom antabus. Vi är på Arlanda, antidagen till ära, ”världen” har hånat dig viralt i en vecka, och jag har limmat fast mig här med tjära och fjädrar. Klockan är 08:08 och allt är en porös svensexa, en papperslös, jag menar medvetslös, möhippa. Det vill säga: en övertydlig film av Ruben Östlund med Jan Emanuel i populistiskt brunstig biroll, samt en barturné för mobbade barn med klimatkompenserade automatvapen. En man bär ett halsband av chilifrukter, en kvinna bär en hamburgare. Du ser stolt på dem, dina medborgare. Vi befinner oss i ett överflöd av kärlek, på en priviligierad plats där konceptet som är du, Sverige, har accentuerats i sitt blödigt blodiga hyckleri. Just den här priviligierade platsen är en psykos och jag är en ängel utan budskap till alla godtyckliga ondhetsknarkare. Det går inte att cancela en transithall, men det går utmärkt att cancela en nation eller ångra en polis. Jag ber om ursäkt till min dotter, till min arbetsbefriade mammas druvbörd och till Carl Bildt, vars nya bok Mina krig är ett oförblommerat plagiat av Emily Ratajkowskis My Body. Förstöraren av världar får gärna förstöra mig, nu tror jag att du fattar vad jag menar. Låt mig parafrasera Warsan Shire: jag förde mitt finger över hans nakna kropp/krig och viskade: var gör det ont? Jag ser att du vill svara nu, Sverige, jag ser att det rycker i dina protesterande baguetter till tarmar, i den plastikopererade bekymmersrynkan mellan solarieskinkorna, men du får hålla käften. Be om ursäkt för att du finns. Sponsra Palmemordet via Swish. Ingenting är retoriskt. Den här dagen behöver inte säga förlåt. Den här dagen finns inte längre. Jag ber om ursäkt för att jag minns.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Krispiga spaningar efter liv, politik och död

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Elis Monteverde Burrau

Astrid Lindgren

Sverige

Poesi