ÅSIKT

En man för alla scener

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
KULTUR

En av mina första teaterupplevelser stod Björn Granath för. Jag kan inte riktigt minnas om det var på Fågel Blå eller i en tillfällig scen nere på Nybroplan, rimligen härrör minnet från båda scenerna. Han spelade Dario Fos Mistero Buffo. Jag kan än i dag minnas mimiken, hur han skapade liv med kropp och ansikte, bilder som vilar starkare i minnet än den maktgycklande texten. Samtidigt så är det inte minst textbehandlingen som under hans Dramaten-karriär som etsat sig fast.

Det var också i den politiska teatern som Björn Granath inledde sin långa karriär, på Pistolteatern, Teater Narren och med Tältprojektet fanns han, i den samhällskritiska friteaterns smältdegel och sedan som ledare på Fågel Blå. Redan 1987 anställdes han på Dramaten av dåvarande chefen Lars Löfgren, ett hus där han har gjort så många roller i att det är svårt att plocka ut några enskilda.

Erfarenheterna från friteatern med sitt uppfordrande publiktilltal gav honom en speciell lyskraft på scenen. Kroppen talade lika mycket som rösten, inte så underligt då att minnen från hans roller i till exempel Molières Den girige eller Fos Johan Padan upptäcker Amerika passade honom som hand i handske. Men repertoaren var bred, han gjorde flera roller i Ingmar Bergmans regi, dennes egen Sista skriket, Ibsens Ett dockhem och Peer Gynt, Botho Strauss Rummet och tiden eller Strindbergs Fröken Julie. Detta redan under hans första fem-sex år på Dramaten.

Granaths auktoritet gjorde det närmast självklart att ge honom roller som Grosshandlare Werle i Ibsens Vildanden, Joe Keller i Millers Alla mina söner, Kurt i Strindbergs Dödsdansen eller Claudius i Hamlet. Men han kunde ta vilken roll som helst, ingen text var honom främmande. Alla de roller som han gjorde 2003 i Alice i Underlandet, nio stycken, däribland Ett får och Larv i sovsäck, fyllde han lika självklart som Malvolio i Shakespeares Trettondagsafton 2015. Hans sista roll på Dramaten blev Buckingham i Rikard III, en roll han skulle ha gjort nu i vårens nypremiär.

Och till detta alla film- och tv-roller, långt över hundra i allt från Shakespeare och spelfilmer till kriminalserier och adventskalendern. Och Dario Fo, inte försvann han heller, så sent som 2007 regisserade han Özz Nûjen i Mistero Buffo på Södra Teatern. Björn Granath blev 70 år, likväl gick han bort mitt i karriären.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dramaten

Dario Fo