Kultur

En dag vill Skugge be Sandberg om ursäkt

Alla kan falla offer för sin egen formuleringskonst och brista i omdöme

Av: 

Åsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Linda Skugges recension tänjer inte gränserna utan passerar dem, skriver Åsa Linderborg

Foto: AFTONBLADET

KULTUR

Det är många karaktärsmord i omlopp nu. De drabbar i huvudsak kvinnor och avfyras ofta från Expressens kultursida. Senast i raden är Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs självbiografiska bok En ensam plats (Norstedts), om livet med och efter en allvarlig cancerdiagnos.

Texten börjar med att Skugge irriterar sig på överviktiga kvinnor som skryter om att de får ligga. Den slutar med att hon uppmanar Kristina Sandberg och hennes man att skaffa en wevibe, en sexleksak som hon själv brukar ha ”inne i fittan” som tröst och glädje.

Däremellan hånar hon Kristina Sandberg för rädslan att få återfall och dö från sina minderåriga barn. Hon menar att Sandberg uppträder egoistiskt som alls skriver om sin sjukdom. Stilistiken benämner hon som ”hjärndöd”, boken kvalar inte ens in som litteratur.

Föreställ er att en man hade skrivit sådär.

Jag trodde först att recensionen, eller vad man ska kalla texten, hade åkt in av misstag. Att den var ett kladdark som skickats iväg för fort och sen hamnat mellan redaktörsstolarna – och tjoff så var den plötsligt i tidningen. Sånt kan hända. Men redaktionen markerar sin närvaro genom en förklarande klammer kring ett obegripligt ord, så publiceringen är medveten både vad gäller innehåll och form. (Andra meningen består av 58 ord och är liksom flera stycken oläslig.)

Som litteraturkritiker riskerar man ständigt att såra en författare. Som kulturskribent har man till uppgift att tänja på gränserna eftersom det är då som någonting kvalitativt nytt kan hända. Men ibland går man över linjerna med alltför stora kliv. Man faller offer för sin egen formuleringskonst, hittar fel anslag, brister i omdöme eller har helt enkelt en dålig dag.

Det där vet jag allt om. Jag har skrivit saker som ständigt molar i mig, texter jag tvingas bearbeta resten av mitt liv. Några av dem är kanske ännu oskrivna. Det har Linda Skugge också gjort, om man ska tro henne. För mindre än ett år sedan bad hon en rad människor om ursäkt.

Det kommer en dag när Linda Skugge ser sin text i tryck och även vill be Kristina Sandberg om ursäkt. Hon kommer säga att hon var förtvivlad i sin egen sjukdom (som hon skrivit och pratat rätt mycket om), och att hon kände sig ännu ensammare än Sandberg som ändå har sin Mats. Det blir rubriker, så går det ett tag, och sen är allt som vanligt igen med nya texter om andra namn. Skugge tillhör dem som alltid vill underhålla, som aldrig vågar vara tråkig eller nån gång ointressant. Som alltid ursäktar sig med att hon måste försörja sig, som om andra inte behöver det.

Alla kulturredaktioner jagas av kravet att tränga igenom i bruset, men Expressen tycks lida av det mer än andra. Struntar man i sina skribenter och låter dem kliva över gränserna får man den hett eftertraktade trafiken, surret, debatten – texter som den här – och då är man hemma. I den cyniska hanteringen utnyttjas både Linda Skugge och Kristina Sandberg. Jag önskar jag kunde titta bort, men det går inte.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Till tappert försvar för den fria litteraturen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kristina Sandberg

Linda Skugge

Litteratur

Expressen