Bedrägligt enkelt men alldeles underbart

Tre kortoperor håller ställningarna på Operan

Av: Claes Wahlin

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Thorvald Bergström, Katarina Böhm och Simon Petersson i ”Sigrid H.”.
Foto: IZABELLA ENGLUND
Thorvald Bergström, Katarina Böhm och Simon Petersson i ”Sigrid H.”.

Att på en operascen sjunga om hur den ena partnern klämmer på mitten av senapstuben och tandkrämstuben, medan den andra smular ner vid köksbordet eller slänger strumpor överallt, till den milda grad att en skilsmässa står för dörren, ja, det kräver inte bara ett kvickt libretto till kongenial musik. Utan en infallsrik regi och skådespelarbegåvade solister faller ett sådant projekt lika platt som en utklämd tandkrämstub.

I kortoperan Jag kommer hem faller alla dessa bitar på plats. Lotta Olssons bedrägligt enkla text om en terapeut som har svikits av sin fru och tar emot ett par där trivialiteter hotar samlevnaden framförs med stor inlevelse och ironiska blinkningar av Thorvald Bergström, Therese Badman Stenius och Anders Blom. Malin Hülphers musik är lika kvick och infallsrik som regin signerad Ola Eliasson, som annars är mest känd som baryton. Det är en lika enkel som elegant uppsättning. Här kan ett lakan förvandlas till brudslöja och en lila brödrost bli ett kärlekstecken. Raffinemang stavas inte alltid med stora bokstäver och tragedi kan fästas i komedi.


”Jag kommer hem” är en av tre kortoperor under samlingstiteln Short stories II. 2016 iscensatte Kungliga Operan Short stories I, och formatet gör det möjligt att relativt snabbt få fram ny musik utan alltför stort risktagande. I denna andra upplaga av Short stories presenterade Andrea Tarrodi med sin Sigrid H. ny musik av format. Den har fått text av Katarina Aronsson och handlar om Sigrid Hjertén, som vi möter i scener från mentalsjukhuset varvade med hennes liv tillsammans med Isaac Grünewald. Båda interiörerna gör henne till objekt för männens blickar och Katarina Böhms sopran ger Sigrid både förtvivlan och pondus.


Andrea Tarrodis musik är tveklöst den mest suggestiva av kvällens tre urpremiärer; varm och klangrik tar den plats på samma villkor som sången och spelet.

Viktor Åslunds Value creation, som inleder kvällen, kommer här till korta eftersom den statiska texten har gjort regin och spelet stelt. Solisterna övertygar musikaliskt, men utan en regelrätt handling eller en text som möjliggör andra slags sceniska atmosfärer lyfter aldrig stycket på samma sätt som Tarrodis eller, framför allt, Malin Hülphers Jag kommer hem.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.