ÅSIKT

Sveket mot folket

Per Leander och Aleksej Sachnin om februarirevolutionens misslyckande: En viktig historisk lärdom för vår tids makthavare

Foto: Foto: TT
Demonstrationerna i Petrograd störtade tsar Nikolaj för i dagarna hundra år sedan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Historien är full av politiker som tar sin makt för given och vägrar lyssna på folket, och sen blir förvånade när människorna reser sig emot dem. Ett aktuellt exempel är Demokraternas förödande beslut att göra Hillary Clinton till partiets presidentkandidat 2016, i stället för att släppa fram Bernie Sanders, som av allt att döma skulle haft större chans att besegra Donald Trump

För hundra år sedan gav Ryssland två exempel på makthavare och politiska system som störtades efter att ha misslyckats med att leva upp till folkets förväntningar. Först den till synes allsmäktige tsar Nikolaj, som avsattes genom februarirevolutionen. Därefter den borgerliga regering som sa sig ta makten i demokratins namn, men som inte levde upp till sina löften. Det ledde till en ny revolution i oktober. Det som hände i Ryssland för hundra år sedan är en lärdom också för dagens politiker.

Den ryska revolutionen 1917 föddes ur första världskrigets kaos. Kriget hade rasat i tre år, till synes utan slut. Utöver död och allmän förstörelse var hungern en växande plåga för arbetarna och bönderna, samtidigt som överklassen fortsatte att leva sina liv i överflöd. 

Den 8 mars på Internationella kvinnodagen (enligt den gamla ryska tideräkningen den 23 februari) demonstrerade kvinnliga arbetare för ”fred, jord och bröd” i huvudstaden Sankt Petersburg. Det blev startskottet för revolutionen som segrade när soldaterna, det vill säga tvångsinkallade krigströtta arbetare och bönder, också slöt upp. Den 15 mars abdikerade tsaren. Bara några dagars beslutsam gatukamp hade därmed gjort slut på en tusenårig monarki. Tsar Nikolajs dagboksanteckningar från denna tid vittnar om att han själv in i det sista inte såg revolutionen komma. Sedan tsaren störtats befriades tusentals politiska fångar, samtidigt som de politiska aktivister som tvingats leva i exil – som bolsjevikernas ledare Lenin – fick möjlighet att återvända till Ryssland. Tidigare förbjudna politiska partier och tidningar legaliserades.

Revolutionen hade drivits fram genom att arbetarna och bönderna självorganiserat sig i lokala råd – på ryska sovjeter – i städerna och på landsbygden, i fabrikerna och på kasernerna, där de direktvalde sina representanter. Sovjeterna representerade flera miljoner människors politiska uppvaknande och organisering. 

Men när tsaren abdikerade togs makten formellt över av en provisorisk regering som inte var demokratiskt vald, och huvudsakligen bestod av representanter för borgarklassen. I ett försök att ge regeringen folklig legitimitet gjordes högersocialdemokraten Aleksandr Kerenskij till galjonsfigur.

Aleksandr Kerenskij.

Hur demokratisk den provisoriska regeringen än sa sig vara, så hade den inget intresse av att lösa de viktigaste frågorna som hade fått folket att revoltera mot tsarismen. Regeringen ville fortsätta det impopulära kriget, trots att en och en halv miljon ryska soldater redan dödats och miljoner fler skadats eller tagits som krigsfångar. 

Imperialistiska intressen att försöka erövra nya territorier och få kontroll över handelsvägar och marknader, fick gå före folkets önskan om fred. Många av de borgerliga ministrarna var dessutom övertygade om att de nu skulle kunna leda krigsinsatsen bättre än vad den på många sätt inkompetente tsaren hade gjort.

En annan viktig fråga var böndernas önskan om egen jord att bruka. Ryssland var huvudsakligen fortfarande ett agrart samhälle där den bästa jorden ägdes av adeln och storgodsägare, för vilka fattigbönderna tvingades arbeta under urusla förhållanden. 

Inte heller ville man tillmötesgå industriarbetarnas krav på åtta timmars arbetsdag och löner som gick att leva på. Ytterligare en fråga var de ryska minoritetsfolkens önskan om självbestämmande, som i Finland, Ukraina och Kaukasus.

Tsar Nikolaj ersattes av en provisorisk regering med Aleksandr Kerenskij i spetsen.

Kerenskijs och regeringens fraser om demokrati och frihet var bara tom retorik. Den hoppfulla stämning som rått under revolutionens första dagar övergick därför snart i besvikelse. Eftersom februarirevolutionen och dess ledare vägrade försöka lösa de motsättningar i samhället som lett till revolutionen, blev en ny revolution oundviklig. I och med oktoberrevolutionen erövrade bolsjevikerna, och deras allierade i de andra vänsterpartierna, makten med stöd från sovjeterna.

Under sommaren 1917 hade bolsjevikerna vuxit från en relativt liten och okänd politisk grupp till ett massparti, genom att fortsätta att föra fram de revolutionära kraven ”fred, jord och bröd”. I desperation försökte Kerenskij fängsla Lenin och förbjuda partiet som trots det fortsatte att växa. 

Lenin hade från början förklarat att han saknade förtroende för den provisoriska regeringen, och i stället riktat in sig på de mera gräsrotsdemokratiska sovjeterna som han såg som revolutionens legitima organ och verkliga kraft. Medan den borgerliga regeringen gjorde allt för att undvika kontakten med folket, vände sig bolsjevikerna direkt till massorna när de förkunnade ”All makt åt sovjeterna”.

Nästan omedelbart efter att de tagit över styret av Ryssland, lät bolsjevikerna genomföra de politiska beslut och reformer som den provisoriska regeringen under sitt halvår vid makten hade vägrat befatta sig med. Man tog Ryssland ut ur kriget, fördelade jorden till bönderna, införde åtta timmars arbetsdag och andra sociala rättigheter för arbetarklassen. Kvinnor gavs rätten till skilsmässa och fri abort. Man lovade också nationellt självbestämmande för minoritetsfolken. 

Många av dessa landvinningar skulle dock senare vridas tillbaka till följd av inbördeskriget och stalinismens framväxt.

Men den ryska revolutionen hade också internationell påverkan på västerländska länder som Sverige. Den konservativa och odemokratiska borgarklassen gav nu efter för arbetarrörelsens krav på allmän rösträtt, av rädsla för att en socialistisk revolution skulle bryta ut också här. Det var under trycket från den ryska oktoberrevolutionen 1917 och november-revolutionen i Tyskland 1918 som Sverige demokratiserades. 

Foto: Foto: AP
Lenins bolsjeviker klev in på den politiska arenan när februari­revolutionen inte följde folkets vilja.

En populär liberal myt om de ryska revolutionerna 1917 säger att februarirevolutionen och den provisoriska regeringen stod för demokrati, men att denna utveckling saboterades av bolsjevikerna i oktober. I själva verket hade den provisoriska regeringen ingen demokratisk förankring, den saknade folkets förtroende och ansvarade för sin egen undergång genom att inte fullfölja februarirevolutionens viktigaste krav.

Det var dock ingen självklarhet att vänstern skulle segra 1917, så som en del marxistiska historiker med en mer deterministisk historiesyn uppfattar den ryska revolutionen. Om bolsjevikerna hade tvekat inför eller misslyckats med den historiska uppgiften att fullborda revolutionen, skulle det med all säkerhet ha blivit en tsaristisk kontrarevolution eller en höger-extrem militärkupp. 

Den misslyckade Kornilovkuppen i augusti 1917, då den högernationalistiske ryska överbefälhavaren Lavr Kornilov försökte ta makten, var en förvarning om detta. Kerenskij och den provisoriska regeringen stod hjälplös inför attacken, men militärkuppen stoppades tack vare bolsjevikernas agitation bland soldaterna. Om den ryska högern segrat 1917 skulle världen fått bekanta sig med ett ryskt ord för fascism, i stället för det italienska ordet som vi nu använder för att beskriva detta fenomen, påpekar Trotskij.

Den provisoriska regeringen gjorde politisk bankrutt genom sin vägran att uppfylla folkets önskningar, vilket ledde till att situationen polariserades. I slutändan tvingades Ryssland välja mellan den reaktionära ultrahögern och den revolutionära vänstern. 

Det efterföljande inbördeskriget mellan de röda och de vita är också ett exempel på det, då den antikommunistiska sidan på intet sätt stod för demokrati, utan representerade det gamla samhällets mest genomruttna element av tsarister, nationalister och antisemiter. 

Återigen gick bolsjevikerna segrande ur striden eftersom de stod för det mera folkliga alternativet och kunde formulera ett hopp om en bättre framtid, i stället för en återgång till ett mörkt förflutet som motståndarsidan stod för.

Den provisoriska regeringens misslyckande 1917 är också en historisk lärdom för de styrande i vår tid. Fraser om frihet och demokrati är värdelösa om man inte lever upp till folkens förväntningar utan kör över deras mest grundläggande behov. Som fred, jord och bröd.

Per Leander och Aleksej Sachnin