ÅSIKT

Hej då, mitt vinterland

1 av 2
KULTUR

Julen är hoppets tid. Evangelium är ett glädjebudskap om framtiden – men hur formulerar vi våra önskningar? I dag skriver ANDREAS MALM om hotet mot miljön och vad vi måste göra för att kunna överleva.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det var vid julen för två år sedan. En natt överraskade månen med att lysa upp hela landskapet, som en fotograf sin salong. Den frusna snön var utlagd i mjuka mattor. Granarna tycktes stå uppställda, uppklädda med blänkande vita skjortor som strukits av vinden, kragar som stärkts av is. Allt stod stilla. Det var som om landskapet arrangerats till farväl, som om en svagt visslande signal kallat in det till salongen för ett avslutningsfoto: detta är er sista vinterjul, förevigad.

I takt med att det europeiska snötäcket retirerar norrut blir vita jular allt ovanligare vid mitt föräldrahem. Sist regnade det oktoberlikt. Jag hör till dem som sedan barnsben älskat snön; min mamma har berättat att jag som liten kunde sitta med knäppta händer heta sommardagar och be Gud göra vinter. En av mina äldsta mardrömmar är att en lysande vit skidbacke – min barndoms kanske största glädjekälla – plötsligt regnar bort framför mig. Min snöromantik har hängt kvar; som vuxen har jag njutit av att bädda in mig med en trave böcker över julledigheten, företrädesvis omgiven av en glasklar och gnistrande kyla.

Den är på väg att regna bort framför mig.

Vit jul är sentimentalt. Det är tradition, nostalgi. Men oavsett vad man själv har för känslor för den vita julen är den också ett säkert tecken på något annat: ett stabilt klimat, med tillförlitliga årstidsväxlingar sedan tusentals år. När julen i stället är guldaskig av fjolårsgräset, brun av lövhögar, grå av hängiga regnmoln är det ett tecken på att klimatet går ur led. Det är en lokal härold i den armé av budbärare som sänts ut över världen och uppträder som uteblivet regn i Australien, sommarfrost i Bolivia, en månad för tidig grodsång i England, uråldriga färskvattenkällor som plötsligt smakar salt i Bangladesh, tropiska cykloner som för första gången brakar in i Brasilien, breda floder som smalnar till rännilar i södra Afrika, havsvågor som häver sig över Tuvalus atoller, sprucken is i den arktiska arkipelagen, monsuner med okänd styrka över New Delhis gator, ökenstormar allt längre söderut i Kina.

Den vita julen är nordeuropeisk folklore. Julregnet ingår i en global folklore om ett klimatsystem som rämnar.

Önskan om en vit jul i år – och nästa år och nästa – har därmed fått en helt ny betydelse. Den är nu önskan om ett stabiliserat klimat, eller, med andra ord, om ett slut på förbränningen av fossila bränslen, om negativa utsläpp, om en sänkning av den koldioxidhalt som i dag är granne med totalt kaos, ned mot förindustriell nivå.

Detta är också den utopi progressiva krafter i dag har att erbjuda. Det är en våldsam nedskruvning av historiska förväntningar: där arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och de antikoloniala befrielserörelserna har stridit för en demokratisk jord, en fri och jämlik jord, en jord med självstyrande folk, kan vi i dag drömma om att över huvud taget ha en jord. En fungerande planet, med bibehållna förutsättningar för mänskligt liv, har blivit Utopin.

För att komma dit, till denna plats som numera icke är, krävs massiva omvälvningar utan motstycke sedan industrikapitalismens genombrott. Det krävs en omedelbar avveckling av de energikällor som tjänat som bas för kapitalackumulationen i mer än 150 år och en övergång till något fullständigt annat. Det krävs att världens enskilt största kapitalistiska företag – oljebolaget Exxon – avförs från jordens yta, att alla energikonsumerande företag tvingas koppla om till sol, vind, vatten, att hela den infrastruktur som vilar på förbränningen av fossila bränslen grävs ner med alla sina inbyggda skatter och aldrig tas upp igen. Det krävs, som alla vet, ett globalt avtal om bindande minskningar av utsläppen, ned mot noll – väsensskilt från det mummel som stigit upp från Bali – vilket förutsätter att även de fattiga länderna är med, vilket de aldrig kommer att vara om de inte får möjlighet att utveckla sina ekonomier, vilket i sin tur bara är möjligt om gigantiska resurser överförs från de rika länderna samtidigt som de totala utsläppsmängderna slopas och inget av detta – var så säker – kommer att hända av sig själv.

Det kräver att himlarna stormas.

Vi har drivits till en rand där själva grundvalarna för liv står på spel. Där blir kampen för minimikravens minimikrav – jordsystemets överlevnad – av logisk nödvändighet ett övergångsprogram. Ur den mest nedskruvade utopin återföds de djärvaste. Drömmen om en vit jul måste hädanefter, av ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar, vara drömmen om en demokratiskt planerad ekonomi: så länge de kapitalistiska företagen får bestämma själva gäller business as usual. Drömmen om en vit jul är drömmen om att samhället – inte privata profitjägare – styr investeringar, raserar och bygger infrastrukturer. Drömmen om en vit jul är, inte minst, drömmen om en värld där centrum och periferi, en kategori rika länder och en kategori fattiga, inte längre existerar.

En pålitlig julklapp från naturen har blivit en Pandoras ask av politiskt sprängmedel.

Men som alla utopier riskerar också denna att förfuskas. Arbetet med att oskadliggöra – och därmed ställa in – utopin om ett stabilt klimat är redan i full gång. Under de senaste veckorna har Svenska Naturskyddsföreningen, för att bara ta ett exempel, annonserat för ”årets julklapp”: en utsläppsrätt från föreningen själv. Det är ”en julklapp som gör julen vit i framtiden”. Sätt in pengar till SNF så blir drömmen verklighet. ”Ge oss kraft att förändra”, lyder parollen från Sveriges största miljöorganisation vid klimatkaosets rand, ovanför numret till ett postgirokonto: du kan ge oss kraften att förändra.

Inte du har kraften, eller vi.

Så satsar SNF 40 gånger mer på att köpa ett enda annonsutrymme i Dagens Nyheter än på mobilisering till klimatdemonstrationen i Stockholm den 8 december, så är de etablerade miljöorganisationerna serviceinrättningar – ”fanclubs”, som en företrädare för SNF själv nyligen uttryckte det – där människor ska överlåta politiken till byråkratier som sväller av deras oro; så reduceras klimatfrågan ständigt till de mest banala, ofarliga val framför hyllorna i affären, vid disken på marknaden.

Så kommer ingenting att hända. De fossila bränslenas strukturer kan inte rubbas på det sättet. Som alla andra utopier i historien kräver i stället den vita julen, och allt den står för, att du går ut från dig själv, finner andra och tar till strid.

Andreas Malm