ÅSIKT

Forum för statlig propaganda

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

HÅKAN BLOMQVIST läser ett kampanjmaterial om kommunismen

1 av 4
”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” – ett beställningsverk från regeringen. Det nya undervisningsmaterialet riktar sig till lärare och elever på gymnasiet.

”I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst.” Det är ord att begrunda. Särskilt som de kommer från den statliga toleransmyndigheten Forum för levande historia, som fått 40 miljoner av den borgerliga regeringen för att undervisa landets lärare och gymnasister i ämnet kommunistiska brott mot mänskligheten. Genom gratistidning, utställningar, faktahäfte och lärarhandledning ska ”de värsta brotten mot mänskligheten” in på skolschemat. Och man hymlar inte med att huvudsyftet är just ideologiskt. ”Historia är ju ett ideologiskt ämne och kommer så att förbli, det måste vi acceptera”, förklarade Klas-Göran Karlsson, historiker och en av författarna till kampanjmaterialet.

För att stå bättre rustade mot eventuella lockelser ska landets elever lära sig hur åsiktsförtryck, diktatur, terror och massmord ägt rum under kommunistiska regimer i Sovjet, Kina och Kambodja. Elevmaterialet understryker budskapet med personliga skildringar av övergrepp, lidande och död. Den bärande och starka idén är moralisk: så får ingen behandla sina medmänniskor! Men för historiska förklaringar är materialet odugligt.

För till A och O i historieundervisning hör att placera in fenomen och skeenden i sitt historiska sammanhang. Men i sin hermetiskt tillslutna avgränsning lyfter i stället Levande historia ut de kommunistiska regimerna ur historien och den värld i vilken de uppstod. Kapitalismens klassförtryck med dess nöd, elände och sociala vrede över orättvisor lyser helt med sin frånvaro. Imperialistmakternas koloniala folkmord, militära hot och krig förekommer på sin höjd som bisatser i överkursen för elever med sikte på högsta betyg. I lärarhandledningen understryks behovet av historiska jämförelser för att undvika förenklingar. Men sådana görs endast mellan de granskade regimerna, exempelvis i form av fantasirika övningar om Stalin, Mao och Pol Pot på middagsbjudning. Jämförelser med den dominerande kapitalistiska omgivningen, borgerliga diktaturer, terror och massmord mot befrielserörelser, socialister och kommunister förekommer inte.

Men hur ska den ryska bolsjevismens brutalisering kunna förstås utan koppling till första världskrigets våldsorkan och tsardömets djupt rotade despoti och vardagsvåld? Hur ska våldet, diktaturen och nationalismen i den kinesiska revolutionen begripas utan att västmakternas imperialistiska rövartåg mot Kina och den japanska ockupationens ohyggliga offer berörs? Vem kan begripa de röda khmerernas närmast ofattbara brutalitet i Kambodja utan att ha kännedom om en av krigshistoriens mest omfattande bombningar av oskyddad civilbefolkning? Vad som i Levande historias material förpassas till en knapp rad om amerikanska flygbombningar året 1973 handlade om nära en kvarts miljon flyganfall med tre miljoner ton bomber mot över hundratusen oftast oskyddade platser under en period av åtta långa år.

Ett exempel på denna nonchalans inför historiska samband utgörs av faktahäftets lilla utflykt till Pariskommunen 1871 (felaktigt angiven till 1870). Enligt Levande Historia hade ”revolutionärerna” i det berömda Parisupproret ”bedrivit terror mot sina motståndare” men Marx tyckte inte att de gått tillräckligt långt, vilket kunde ha inspirerat till Lenins terror ett halvsekel senare. Vad kampanjmaterialet glömmer är att över 10 000 av Paris arbetare och fattiga arkebuserades på gatorna under veckan då kommunen krossades, 50 000 fängslades och flera tusen deporterades till straffkolonier. Kommunen hade arkebuserat omkring hundra.

Så kan exempel på materialets ensidighet staplas på varandra. ”Man får ta en sak i taget”, förklarade myndighetens intendent Eskil Franck vid invigningen. Men ”en sak” i detta sammanhang handlar om hur ideologier utvecklades, rörelser formades och regimer blev till och förändrades i relation till något. Det ryska tsardömets massakrer på arbetare och bönder, pogromerna och deportationerna, den ”vita” terrorn, västmakternas militära interventioner och hungerblockader hörde till just denna sak.

Levande historia har kritiserats från höger för att inte ställa kommunismen som ideologi till svars utan bara regimers handlingar. Det märkliga svaret har varit att det inte är ideologier utan människor som dödar. Men självklart har människors tankeverksamhet, verklighetsuppfattning och idésystem betydelse för deras handlingar. Annars skulle myndigheten knappast ha bemödat sig om satsningen.

Elevmaterialet kryllar också förstås av ideologiska värderingar och klasskamp, proletärdiktatur och revolution. Men också mot utopier, radikalism, kollektivism, överdriven jämlikhet, lön efter behov och föreställningar om historiens utveckling. Kampanjens syfte är med andra ord att övertyga eleverna om det obehagliga inte bara med Gulag, utan med en mängd radikala socialistiska idéer.

Kampanjförfattarna gör ingen hemlighet av att man tagit fasta på den konservative amerikanske historikern Richard Pipes och den så kallade totalitarismskolans ideologiska förklaringar. Dessa präglas av ett stort ointresse för sociala omständigheter och förändring. I händerna på Levande historias möjligen okunnige författare blir därmed framställningen av Marx idéer som roten till det onda, generande propagandistisk.

Här utvecklas den vanliga karikatyren att Marx stod för en utopi om ett lyckorike där kommunismen skulle vara ”historiens absoluta slutmål” genomfört genom ”diktatur och våldsutövning”. Men för Marx innebar ju tvärtom klassamhällets försvinnande den mänskliga historiens egentliga början. I sann upplysningsanda föreställde han sig att först då människan inte längre var offer för blinda klasskonflikter kunde hon förnuftigt utveckla sitt samhälle till en plats för alla. Marx vände sig mot de hemliga sällskap som hoppades på nya minoritetsförsök med jakobinsk diktatur. För Marx låg framtiden i stället hos det framväxande industrisamhällets majoritet, lönearbetarna. Hans föredöme var just Pariskommunen som utsågs genom allmänna val med lika rösträtt. Målet var ett samhälle där, som det hette i Kommunistiska manifestet: ”var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”.

Avståndet från denna frihetsförklaring till de stalinistiska systemen ett sekel senare handlar om väldiga förändringar, kantade av ideologiska och politiska strider. Att stalinismens seger inom den kommunistiska rörelsen byggde på enorma utrensningar säger något om vad som krävdes för att utrota den idé om ”arbetarklassens frigörelse” som efter Oktoberrevolutionen fyllde miljoner undertryckta människor med hopp världen över. Klas-Göran Karlsson underströk vid lanseringen att man inte avsåg att belägga någon ”arvsynd tillbaka till Marx och Engels”. På det idéhistoriska planet var kommunismen ”en i grunden god idé” om att göra samhället mer jämlikt. Hur denna kunde bli till förtryckande system, var frågan.

Få människor engagerade av just visioner eller rentav utopier om rättvisa och jämlikhet skulle avvisa en sådan diskussion. Tvärtom har i synnerhet generationer av vänstersinnade länge brottats med frågor om hur stalinismen blev de socialistiska – och ursprungliga kommunistiska – idealens dödgrävare liksom om hur dagens och framtida förtryckarsystem kan bekämpas. Men då måste frågorna breddas till den värld som bombade idealen till grus. Om vi ens ska komma i närheten av den betygsnivå för godkänt som Levande historia själv satt upp: ”en korrekt beskrivning av de historiska händelserna i rätt sammanhang” .

Håkan Blomqvist