ÅSIKT

Börjar om från noll

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GÖRAN SOMMARDAL om yttrandefrihet och kinesisk samtidslitteratur

1 av 5 | Foto: Shanghai – en av de ”syndiga” storstäderna som blivit gångbara på den litterära scenen.

När de kinesiska författarna och litteraturkritikerna som mest frispråkigt förhånade den gamla kultur-maoismen – på 80-talet! – brukade det heta, att förr hade författaren bara en (ömklig) uppgift:

”Ledningen stod för tänkandet,

massorna stod för erfarenheterna,

författaren stod för pennan.”

Mer frihet än så var det inte honom eller henne förunnat. Den som tänkte mer än så, som Liu Binyan i novellen om presscensuren, Benbao neibu xiaoxi från 1956 eller Zhao Shuli i sin milt ironiska novell i bondemiljö, Duanlian duanlian!, hamnade ofelbart ute i kylan. Liksom den som kände mer än så, vilket drabbade Ai Qing, vars postrevolutionära poesi kunde anses vara alltför sensuell (underförstått gav uttryck för den reaktionära teorin om den universella mänskliga naturen), och Lao She, vars Tehus (teaterpjäs) var för gemytlig (underförstått propagerade för den revisionistiska teorin om klasskampens borttynande).

Politiken kunde på den tiden avläsas överallt: tankeinnehåll, litterär genre, porträttgalleri, retoriskt tilltal.

För att begripa den frihet som dagens kinesiska författare i motsats till tidigare olycksaliga kollegor kan glädja sig åt, måste vi ställa begreppen på huvudet. Dagens frihet är fortfarande i grunden inte politisk, men håller sig författaren korrekt borta från politiken, så kan han eller hon tillgodoräkna sig en rätt stor litterär, existentiell, konstnärlig, livstilsmässig, kanske till och med en smula ideologisk, frihet. De stora Politiska sanningarna förblir dock oberörbara.

Inte minst har det blivit möjligt att litterärt berätta om det som förr inte gick an, inte för att det var fel utan för att det inte var ofelbart på rätt sätt: bergsklättring och fågelskådning rätt och slätt. Eller bilen och dess framförande som ren och skär njutning utan alla proletära trafikregler: den aldrig korrekta lusten att bara dra. Och allra vanligast: kropparnas musik. Nu är den äntligen litterärt tillåten.

Vad som slår en inbiten men osystematisk läsare av den kinesiska samtidslitteraturen som jag själv är författarföreställningens förvandlingar. Både författarens roll och villkor i det politiska livet och föreställningen om författaren i det litterärt sinnevärldsliga. Från att ha varit en intellektuell på den politiska arenan, en kugge i parti-maskineriet, som Lenin sade, och därmed ansvarig och straffbar, till att kunna vara en rumlande konstnär, en fritänkande prosaist och som grädde på moset stiga in som en rätt dubiös huvudperson i sin egen fiktion. Och detta just i egenskap av representant för Det splitternya Människosläktet: journalist, designer, redaktör eller författare. En sådan som lever gott och väl på att uppfinna sig själv.

Till skillnad från den postmaoistiska generation som ”sökte sina rötter”, det vill säga utforskade den politiska historien för att hitta förklaringen till sin egen belägenhet, är berättelserna från samtiden förvånande ofta (medvetet) glömska om historien (till exempel den kulturrevolutionära) och strikt nu-iga.

Men det är inte de som åter gjorde den ”syndiga” storstaden gångbar på den litterära scenen – historielösa och trendnissiga storstadsmissbrukare som Wei Hui, Mianmian, Jiu Dan och Ge Hongbing – som fullödigast beskriver den nya världen.

I stället gestaltas det fria livet, utan alltför mycket historia, av en generation yngre författare som genomlevt och redan har bildat sig en uppfattning om den folkrepublika historien – dess övertydliga politik, dess kampanjer, dess ofrånkomliga minnesmärken – som något man för alltid vill lägga bakom sig.

Huvudpersonen i Yi Shas roman Rumla (Kuanghuan) är själv författare och kulturkarriärist. Zhang Kangkangs Zuo nü handlar om tidskriftsdesignern och annonsmakaren Zhuoer. I Zuo nü kan varje enskilt kapitel läsas som ett utdrag ur den livserfarenhet som definierar det svårfångade men lättbegripliga slanguttryck som utgör första delen av bokens titel: påstridiga, bångstyriga, besvärliga kvinnor.

Båda böckerna ger intressanta inblickar i föreställningen om den nisch av tillvaron där det är detta relativa fåtal frihjulande förunnat att befinna sig. Yi Sha beskriver oproblematiserande och manligt sin kinesiske Raskenstams (fast utan sol & vår) framfart i sängar och vedermödor på tidskriftsredaktioner. Zhang Kangkang har en mer öppen och skyddslös och könsöverskridande beskrivning av det sociala och existentiella spelet. Båda beskriver frigörelsens problem men intresserar sig framför allt för den vunna frihetens möjligheter.

Göran Sommardal