Dödliga speglar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-07-22

Hanna Nordenhök läser om hur anorexin skapas av konkurrenssamhället

Det sägs att anorexin och dess tvillingåkomma bulimin är den mest dödliga av de psykiska sjukdomskomplexen. Upp till 20 procent av alla anorektiker dör av svält, följdsjukdomar eller självmord.

Bland förklaringsmodellerna var de psykoanalytiskt färgade länge de dominerande och feministiska analytiker har naturligtvis också bidragit till debatten. Idag tycks uppmärksamheten alltmer riktas mot hjärnans sammansättning av signalsubstanser, och mot genetiken.

En helt annan blick på vår tids smalhetsmani hittar man hos litteraturvetaren och filosofen René Girard, som varken intresserar sig för feminism, biologism eller individpsykologi. Girard målar i Anorexi och mimetiskt begär, som utkom på Themis i fjol, upp bilden av en större anorektisk samhällsstruktur, där självsvältaren bara är det enskilda svaret på en kollektiv patologi.

Han utgår från Platons mimesisbegrepp, vilket i korthet betecknar avbilden, det vill säga imitationen och återberättandet, av verklighet.

”Varför söka individuella störningar bakom anorektikerns drift att magra om vi alla i själva verket vill just det?” frågar Girard retoriskt.

Det mimetiska begäret, som enligt honom genomströmmar vårt samhälle, är rivaliserande. Människor vill ha vad andra vill ha, men i samma stund som vårt begär väckts av någon annans förvandlas samma person till ett hinder, en rival. Vi härmar och internaliserar ett utseende eller ett beteende och gör det till vårt eget. På så vis kan vi samtidigt tävla med och efterlikna vår konkurrent, i oändliga begärspiraler.
För detta söker Girard stöd i skönlitteraturen och antropologin. I Shakespeares dramatik, som han kallar en avundens

teater, urskiljer han kedjor av härmande begärsformationer. Hos James Frazer hittar han beskrivningar av arkaiska riter som stödjer hans tes om ett implicit och rivaliserande mänskligt våld. I det arkaiska samhället kunde våldet upprepas och tämjas, men också beslöjas och legitimeras genom offerriten. Det sekulära samhällets brist på riter leder i stället till en obehärskad upptrappning av detta våld, men med samma döljande och normaliserande effekt.

Vi lever i en värld av rivaliserande kopior. Ju mer vi härmar de andra, desto större chanser att nå framgång i konkurrensen. Anorektikern dör därför att hon eller han identifierar sig med sin rival. Och gör det som allas vårt lilla offerlamm.

Girards teori utmynnar delvis i en dubiös idé om den kristna, godare offerdiskursen som ett slags motgift mot den moderna offerkulturens återgång till arkaismen. Men bortser man från det inslaget går den att betrakta som en effektiv bild av det senmoderna kapitalistiska samhällets sätt att skapa och organisera ett slags maskinella, zombielika begär.
Jag tänker på allt detta när jag läser fotomodellen Crystal Renns nyligen utkomna självbiografi, en bok som är lika delar kiosklitteratur, debattbok, sjukdomsskildring och framgångssaga. Hungrig är en berättelse om ett fluffigt, förföriskt USA fyllt av ice cream sundaes, spunnet socker, cheerleaders och fotomodeller. Det är berättelsen om kroppar och pengar. Om mat och tävlan och kvinnor i patriarkatet. Och om vårt mimetiska begär.

Crystal växer upp i Miami i ett hem med rosa kuddar och en mor som kör en rosa Cadillac och planterar papegojblommor och fiskstjärtspalmer bredvid swimmingpoolen. Av henne matas barnet med marshmallows, chokladkaniner, gelébönor – ”glittrande klenoder” till vilka hon får obegränsad tillgång. Crystals barndom är kort sagt ett enda överdåd av mat och skönhet.
Men under sina kampsports- och hejaklacksledarkurser utvecklar hon ett prestationstvång och av modern placeras hon i charmskola. Som tonåring får hon av en talangscout höra att hon har

fotomodellspotential om hon bara tappar tio kilo. Därefter vidtar en brutal resa in i modebranschen och en eskalerande anorexi, innan Crystal förmår bryta mönstret och i stället bli en plus size model.

Renn ifrågasätter visserligen modebranschens sätt att diktera kroppsideal och begär. Men när hon får sin revansch sker det ändå inom samma mimetiska system och innanför samma omlopp av pengar och makt. I bokens slutrader begrundar hon sin nya roll som mulligt skönhetsideal: ”Jag vill att kvinnor ska titta på mig och tänka: Hon är vacker. Men också: Så där kan jag också se ut.”
Det är slående hur också denna kurvighetens nya ordning bygger på härmning, på efterapningen av idolen, prototypen. Den unga anorektiska Crystal, som suktar efter supermodellernas döende kroppar, har en logisk fortsättning i den vuxna karriärkvinnans längtan efter en plats som begärligt ideal, redo att kopieras.

Och den förment tillfrisknade Crystal konsumerar hälsomatlitteratur med samma frenesi som fluffbarnet snaskade änglakaka och tonårsanorektikern sörplade på diet cokes.

”Nu är det på modet att väga offren”, skriver Girard.

När jag läser hans apokalyptiska vision över härmarsamhället tänker jag ofta på mitt eget och så många kvinnors liv omkring mig, hur det oundvikligen har påverkats av omvärldens drift mot en alltmer utslätad, standardiserad och globaliserad sorts skönhet. Jag tänker på våra underliga flickgemenskaper, våra ömsesidigt åtrående och avundsjuka blickar. Och drabbas av sorg, eller medkänsla, inför detta vårt kollektiva martyrskap – så subtilt upprätthållet, så reflexmässigt, så absolut och förkrossande normalt.

Hanna Nordenhök