Frälsaren blev en förtryckare

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mustafa Can om valet i Turkiet – och premiärminister Erdogans skrämmande förvandling

Foto: Foto: AP
KEJSAREN AV TURKIET Premiärminister Recep Tayip Erdogans parti AKP fick hälften av rösterna i det turkiska valet.
Foto: Foto: AP
AKP-anhängare jublar under ett framträdande av premiärminister Erdogan.

Så här dagarna efter det turkiska riksdagsvalet, där det muslimskt värdekonservativa AKP fick 50 procent av rösterna, drar jag mig till minnes valet 2007. Jag var på semester i min födelseby i turkiska Kurdistan. De politiska samtalen pågick överallt: på kaféer, hos barberare, skomakare, i parker, taxin, toalettköer. Det var en mäktig känsla, ty människorna i området – även i övriga landet – hade alltsedan republikens födelse 1923 levt i ett mentalt tillstånd där familjemedlemmar knappt vågade dryfta politiska spörsmål.

Medan jag lyssnade av de ömsom hetsiga, ömsom tillbakalutade samtalen hade jag ständigt det moderna Turkiets politiska historia i bakhuvudet. Blodiga statskupper, censur, förföljelse, massarresteringar, tortyr av oliktänkande och korruption var livsform under lång tid. Medborgarna i Turkiet hade sällan varit politiska huvudaktörer, utan dess offer.

Sedan sin sensationella vinst i valet 2002 hade AKP utmanat den auktoritära nationalismen och alla mäktiga institutioner: armén, domstolarna, universiteten och statliga förvaltningar. Sett över historien hade ingen premiärminister såsom Recep Tayip Erdogan stridit för yttrandefrihet, minoriteters rättigheter, för ett EU-närmande, för att militären inte ska lägga sig i politiken, att Turkiet måste ändra lagparagrafer som används mot systemkritiker. Etnisk och regional diskriminering skulle avskaffas. AKP hade dessutom sanerat den katastrofala turkiska ekonomin och lockat utländska företag att göra stora investeringar. En ny medelklass, mest

småföretagare, lite mer religiös än i storstäderna, hade växt fram. Det krävdes inga stora oljetillgångar för att bygga upp en stark ekonomi i regionen. Medier och politiker världen över applåderade reformprocessen efter valvinsten 2002. ”Europas sjuke man” var inte lika sjuk längre, utan en regional stormakt.

Liksom i söndags handlade därför valet 2007 aldrig om vilket parti som skulle vinna, utan med hur stor marginal.

AKP har nu vunnit tre val i rad. Mycket tack vare pensions- och sjukvårdsreformer och partiets ekonomiska politik. Bara under 2010 växte BNP med 8,9 procent – utan hög belåning. I ett land där hög arbetslöshet varit mer regel än undantag går det inte väljarna förbi att Turkiets BNP per capita har tredubblats under partiets tid vid makten. Självkänslan för mannen på gatan ökar när han inför besökaren påpekar framgångssagan, samtidigt som USA och Europa dras med låga tillväxttal. Med en stark ekonomi, en av världens 16 största, har jag hört många kurdiska bekanta säga, kommer vi att uppnå en demokratisk standard av europeiskt snitt tidigare än vi kunnat drömma om.

AKP bröt den sekulära elitens makt. Under partiets styre har massrättegångar inletts mot pensionerade generaler, affärsmän, politiker och andra medlemmar i den ultranationalistiska sammansvärjningen Ergenekon, vars mål varit att med terror och mord skapa kaos, störta den sittande regeringen för att sen ”rädda” landet genom en militärkupp. Att ställa höga militärer inför rätta var otänkbart för den tidigare politiska eliten eftersom man var lierad med armén.

Alltsedan 2002 har armén tillsammans med socialdemokratiska CHP och högernationalistiska MHP anklagat regeringspartiet för att vilja förvandla landet till en religiöst styrd islamistisk stat och hotat ingripa militärt. Eftersom Turkiets politiska karta är bakvänd stampar ”liberala” socialdemokrater och mittenpartier på reaktionär värdegrund medan ett konservativt religiöst parti visade sig vara mest radikalt. Den turkiska sekularismen, som åberopas av AKP:s motståndare, har inget med sekularismen i västliga demokratier att göra, utan är en förklädd, blind dyrkan av kemalismen: en ideologi som rymmer både modernisering och fundamentalistiska doktriner. Kemalismen, som startade som en rörelse för att vända Turkiet mot väst, kom alltmer att bli en ideologi mot väst och de friheter den sade sig eftersträva. Det nationalistiska minnet har varit så tvångsmässigt ingjutet i medborgarna att det till och med överlevt verkligheten.

Det är omöjligt att orientera sig i turkisk politik utan att förstå den extremsekulära nationalismen som föddes med republiken 1923. I stället för att rannsaka de myter och idéer som styrt samhället klättrar man hellre på den europeiska demokratins mognad för att rättfärdiga inskränkthet. Jag uppehåller mig vid nationalismen för att den är en turkisk ödesfråga. För ideologier som åberopar en obefläckad historia har framtiden redan existerat.

Problemet är att det segerrusiga AKP självt började backa in i framtiden och hemfalla åt nationalistisk retorik. EU, med Frankrike och Tyskland i spetsen, vände Turkiet ryggen, trots att landet hade börjat genomdriva en rad reformer i enlighet med EU:s inträdeskrav. Förödmjukat slöt sig Turkiet inåt för att upprätthålla sin stolthet inför det klentrogna Europa. AKP blev mer auktoritärt, ledaren Erdogan mer kejsarlik. Reformprocesserna har avstannat. Studentdemonstrationer har slagits ner, kritiska journalister har fängslats, internetsajter blockerats, kritiska akademiker sparkats, kurdiska partier förbjudits och tusentals kurdiska politiker har arresterats, hotats av rättegångar eller ställts inför rätta.

Från att 2005 ha sagt ”Det kurdiska problemet är mitt problem” hette det hos Erdogan inför valet att ”Turkiets kurdiska

problem är över”. Följdriktigt vann AKP i söndags över en del högernationalistiska väljare.

Efter det turkiska valresultatet beskrev den moderata Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg Turkiet som en ”stabil demokrati”. Jag är säker på att till och med AKP:s mest lojala väljare skrattar åt påståendet.

Mustafa Can

Publicerad: