ÅSIKT

Lika som bär?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Det är en myt att Kerry skulle stå för en annan världsbild än Bush, skriver John Pilger

1 av 2 | Foto: John Kerry - igår utsågs han formellt till demokraternas kandidat i presidentvalet.

En myt lika stor som fabeln om Iraks massförstörelsevapen håller på att växa sig stark på båda sidor om Atlanten. Det är myten om att John Kerry skulle stå för en världsbild som skiljer sig från George W Bushs. Se hur denna lögn växer medan Kerry koras till demokratisk presidentkandidat och "vem som helst utom Bush" blir det stridsrop som förenar liberalerna.

Det neokonservativa Bushgängets väg till makten har uppmärksammats i de amerikanska medierna den senaste tiden, men budskapet från deras motsvarigheter inom det demokratiska partiet har inte ansetts intressant. Likheterna är dock slående. Kort före Bushs "valseger" 2000 publicerade den neokonservativa påtryckargruppen Project for the New American Century en ideologisk planritning för hur man skulle "bevara USA:s globala överhöghet, förebygga framväxten av en stormaktsrival och omdana den internationella säkerhetsordningen i enlighet med amerikanska principer och intressen". Samtliga rekommendationer för aggression och erövring i dokumentet antogs av administrationen.

Ett år senare publicerade Progressive Policy Institute, en gren av Democratic Leadership Council, ett nittonsidigt manifest för de "nya demokraterna" (New Democrats), som inkluderar alla det demokratiska partiets viktigaste kandidater, och i synnerhet John Kerry. Detta dokument efterlyste ett "oförskräckt användande av amerikanska maktmedel", vilket skulle utgöra kärnan i "en ny demokratisk strategi som grundar sig på partiets tradition av muskelstark internationalism". En sådan strategi skulle "göra amerikanerna tryggare än republikanernas ensidiga politik, som har stött bort våra naturliga allierade och tänjt våra resurser till bristningsgränsen. Vårt mål är att återupprätta den moraliska grundvalen för USA:s globala ledarskap""

Vad är skillnaden jämfört med Bushs skrytsamma fraser? Bortsett från eufemismerna finns det ingen skillnad. Alla de demokratiska presidentkandidaterna stödde invasionen av Irak, alla utom en: Howard Dean. Kerry röstade inte bara för invasionen, han uttryckte också sin besvikelse över att den inte hade gått enligt planen. Varken Kerry eller någon av de andra kandidaterna har krävt ett slut på den blodiga och olagliga ockupationen; tvärtom har de alla begärt att fler trupper ska sändas till Irak.

Framför allt har han inte på något sätt kritiserat idén om amerikansk militär överhöghet runtom i världen. Även Bushs policy att attackera andra länder i "förebyggande" syfte anser han vara helt okej.

Vad de nya demokraterna vänder sig mot är Bushgängets frispråkighet - deras plumpa ärlighet, om man så vill - som innebär att de tillkännager sina planer öppet och inte gömmer sig bakom de vanliga dimridåerna eller uttrycker sig i enlighet med de förskönande kodbeteckningar som den liberala imperialismen, med sin "moraliska auktoritet", brukar använda. Nya demokrater av Kerrys slag står helt och fullt bakom det amerikanska imperiet; men av förståeliga skäl skulle de föredra att just de orden inte användes. "Progressiv internationalism" passar mycket bättre.

På samma sätt som Bushgängets planer formulerades av de neokonservativa lyfte John Kerry nästan ord för ord in de nya demokraternas krigshetsande manifest i sin kampanjbok, A Call to Service. "Det är hög tid", skriver han, "att återuppliva en djärv vision om progressiv internationalism" tillsammans med en "tradition" som hedrar "den osentimentala strategi bestående av internationellt engagemang och ledarskap som utarbetades av Wilson och Roosevelt " och som Truman och Kennedy förfäktade under det kalla kriget". Nästan identiska tankar dyker upp på sidan tre i de nya demokraternas manifest:

"Som demokrater känner vi stolthet över vårt partis tradition av osentimental internationalism och dess starka meritlista när det gäller försvaret av Amerika. Presidenterna Woodrow Wilson, Franklin D Roosevelt och Harry Truman ledde Förenta staterna till seger i två världskrig" [Trumans politik] triumferade till slut i det kalla kriget. President Kennedy personifierade Amerikas kamp för "frihetens överlevnad och framgång"."

Lägg märke till de historiska lögnerna i detta uttalande: USA:s "seger" i samband med dess kortvariga intervention i första världskriget; bortretuscheringen av den avgörande roll som Sovjetunionen spelade i andra världskriget; den amerikanska maktelitens obefintliga "triumf" i samband med det inhemska skeende som ledde till Sovjetunionens upplösning; och John F Kennedys berömda engagemang för "friheten" som ledde till cirka tre miljoner människors död i Indokina.

John Kerry och de övriga nya demokraterna hör hemma i en liberal tradition som har byggt och försvarat imperier och uppfattat detta som "moraliska" åtaganden. Det faktum att det demokratiska partiet har lämnat ett längre spår av blod, plundring och underkuvande efter sig än republikanerna uppfattas som kätteri av de liberala korstågsfararna, vars mordiska historia alltid tycks kräva en nobel täckmantel.

Under Clinton-åren avskaffades de viktigaste sociala skyddsnäten och fattigdomen i Amerika ökade kraftigt; beslut fattades om att bygga missilförsvarssystemet "Stjärnornas krig 2" till en kostnad av många miljarder dollar; den största krigsbudgeten i historien godkändes; ett avtal om inspektioner av biologiska vapen förkastades, liksom ett heltäckande avtal om förbud mot kärnvapenprovsprängningar. USA gick också emot upprättandet av en internationell brottmålsdomstol och ett globalt förbud mot landminor. Tvärtemot den mytbildning som lägger skulden på Bush var det Clintonadministrationen som i praktiken undergrävde arbetet för att bekämpa växthuseffekten.

Dessutom invaderades Haiti, den olagliga blockaden mot Kuba förstärktes och Irak utsattes för en medeltida belägring som krävde uppemot en miljon människors liv samtidigt som landet attackerades i genomsnitt var tredje dag: den längsta angloamerikanska bombkampanjen någonsin.

Clintoniterna, som använde eufemismer som "demokratiskapande" och "fredsbevarande", "humanitära interventioner" och "liberala interventioner" för att beskriva sina aktioner, kan skryta med långt större imperialistiska framgångar än Bushs neokonservativa rådgivare, till stor del därför att Washington lät européerna spela en ceremoniell roll och därför att Nato var med på tåget. I en jämförelsetabell över död och förstörelse vinner Clinton med lätthet över Bush.

John Kerry ställde sig bakom beslutet att frånta miljontals fattiga amerikaner socialbidrag och stödde utvidgningen av dödsstraffet.

I likhet med Bush - och alla dem som beredde vägen för Bush, från Woodrow Wilson till Bill Clinton - stödjer Kerry den amerikanska maktens mystiska "värden" och representerar vad författaren Ariel Dorfman har beskrivit som "offermentalitetens förbannelse" Det finns ingenting farligare: en jätte som är rädd".

John Pilger